Det ingen ser

Jag har ända sedan jag skrev min ”Handbok för eftervärlden” hävdat att det tydligaste tecknet på att Västvärlden befinner sig i långsam nedgång på väg mot sitt fall, är att de lösningar som numera krävs för att komma tillrätta med ett samhällsproblem utgör ett ännu större samhällsproblem.

Orsaken till att de flesta fortfarande inte ser detta är följande: De samhällsproblem som nästan hälften av befolkningen anser vara så stora att de hotar vårt lands existens, ser den andra hälften av befolkningen inte som ett problem överhuvudtaget.

Den andra hälften ser istället den första hälftens alltmer radikala problemlösningar som det största samhällshotet. Några snabba exempel på sådana samhällsproblem är “Klimatkrisen”, “Flyktingkrisen”, “Ukrainakriget”, “Ojämlikheten” och “Globalismen”.

Kanske du själv anser att vissa av dessa exempel är verkligt stora samhällsproblem samtidigt som vissa av dem inte alls är något problem för vårt samhälle? I så fall bekräftar du min observation, eftersom just de samhällsproblem som du själv anser vara verkligt stora anser många andra inte vara något problem alls – och vice versa.

Om samhället inte gör någonting alls åt dessa samhällsproblem – eftersom nästan hälften av folket anser att de inte är något problem – då blir den andra hälften av folket väldigt missnöjda och mer och mer desperata.

Om samhället tvärtom gör precis allt som krävs för att lösa dessa samhällsproblem – eftersom den andra hälften av folket anser att det är helt nödvändigt – då blir istället den första hälften av folket väldigt missnöjda och mer och mer desperata.

Det är detta dilemma som jag menar är det tydligaste tecknet på att ett samhälle är i nedgång mot sitt fall: När inte bara samhällsproblemen utan även dess lösningar gör nästan hälften av befolkningen missnöjda och desperata!

Samhället blir på detta sätt både splittrat och sämre för halva befolkningen vad man än väljer att göra eller inte göra! Och det är just detta som sakta men säkert leder till hela samhällssystemets långsamma nedgång och fall.

Jag har därför valt att kliva av detta långsamt skenande tåg för att istället verka utanför det system där detta dilemma pågår – ett system som är storskaligt, hierarkiskt, representativt och centralstyrt, både nationellt, regionalt och kommunalt. Men däremot inte lokalt!

Lokalt kan man faktiskt stå fri från både splittring och försämringar genom att samverka småskaligt i informella nätverk av smågrupper baserade på vänskap och lokal närhet istället för likriktade åsikter. Man möts informellt som människor med ett antal grundläggande behov, och gör vad man kan för att hjälpa, umgås och trivas med varandra. Helt vanlig vänskap är det som ligger till grund för den lokala gemenskapen istället för olika typer av organiserade intressegemenskaper.

På detta sätt uppstår otaliga småskaliga levande exempel på genuin samhällsgemenskap istället för mer grandiosa utopier som aldrig kan uppnås. Vi låter gemenskapen få ta den tid den tar, vi lär oss av varandra och genom att pröva oss fram. Precis som i verkligheten!