Den outhärdliga sanningen

I tider av epidemier och pandemier uppstår samma motsättningar varje gång mellan alla som värnar om den stora massan och de som värnar om individen.

Men – invänder du kanske – den stora massan består ju enbart av individer så hur kan det finnas någon motsättning däremellan?

Jo, för att skydda den stora massan måste ett visst antal individer offras. Det är detta som är den outhärdliga sanningen och därför talas det mycket sällan om den.

Den stora massan är skyddad när flockimmunitet har uppstått, och det finns två vägar dit. Den ena vägen är att 60% av befolkningen får sjukdomen och blir immuna mot den. Den andra är att 60% av befolkningen blir immuna mot den genom vaccinering.

Det låter ju väldigt bra, så vad är då problemet?

Problemet är att några av de som får sjukdomen kommer att dö på grund av att vi alla är olika och vissa individer har unikt dålig motståndskraft mot vissa sjukdomar. Och på samma sätt kommer några av de som blir vaccinerade att dö på grund av att vi alla är olika och vissa individer har unikt dålig motståndskraft mot vissa vacciner.

Vilka som kommer att dö kan man inte förutsäga för då skulle man ju kunna skydda just dem från att smittas respektive vaccineras. Därför måste man tyvärr välja att låta dessa stackare offras när den stora massan ska skyddas.

Detta är ett självklart val om man enbart räknar resultatet i totalt antal skyddade personer. Men för just de individer som dör och deras närstående är det inte lika självklart att hylla detta val.

Finns det då inte något sätt att skydda den stora massan utan att vissa individer tvingas dö?

Nyckelordet här är ordet tvingas! För om de som dör har gjort ett eget individuellt val så blir det inte lika outhärdligt att acceptera deras eventuella död som om de tvingats dö.

Det val som varje individ bör ha rätt till är därför dels att få hjälp med att helt kunna isolera sig från omvärlden medan en epidemi pågår och dels att inte behöva vaccinera sig i samband med en epidemi.

Det fåtal individer som kräver denna rätt har antagligen goda skäl till att se sig själva som potentiella dödsoffer om de följer de generella ordinationer som är avsedda för den stora massan. Kanske har de tidigare visat tydliga tecken på att avvika från normen vad gäller hälsa och motståndskraft, eller kanske känner av en tillfällig försämring som utgör en oacceptabel risk. Oavsett vilka deras skäl är ska de ha denna valmöjlighet!

Det överväldigande stora antal individer som däremot ser sig som en representativ del av den stora massan har antagligen inga skäl alls till att vilja undantas från generella ordinationer och kan därför behandlas precis som alla andra i denna stora grupp.

Så länge denna valmöjlighet finns och samhället garanterar den så blir den outhärdliga sanningen istället uthärdlig, eftersom döden inte drabbar någon som tvingats göra som den stora massan gör.

Då kan vi börja prata om detta mera öppet och utan att skämmas över att vissa tvingas att dö för att de ordinerats att göra som alla andra.

Den tidigare motsättningen mellan den stora massan och individen har därmed upplösts och vi kan alla värna om varandra istället för att strida om detta.