Det är synd om människorna

När man travesterar August Strindberg och säger att ”det är synd om människorna”, så menar man vanligtvis något tragiskt som inte går att göra något åt. Själv menar jag istället en mänsklig drivkraft på gott och ont, som dessutom borde gå att göra något åt.

Många har under årtusenden analyserat världens gång och människans roll i den. Vissa har kommit fram till att det inte är något fel på människan utan enbart på de system som människan lyder under.

Andra menar tvärtom att det är människan som behöver förändras för att allting ska bli bra. Och några säger såklart att det endast är en kombination av dessa två analyser som blir den korrekta.

Det finns därför en uppsjö av alla tänkbara varianter av dessa utsagor, i form av politiska och filosofiska betraktelser som konkurrerar med varandra i allt från sakliga akademiska samtal till regelrätta krig.

Och enbart denna enkla observation gör att man faktiskt kan skönja ett svar som ingen av dessa konkurrerade betraktelser ger: Mänsklig strävan! Att det är människans strävan som på gott och ont är den mest grundläggande förklaringen.

Strävan efter överlevnad, gemenskap, fortplantning, trygghet, makt, välfärd, njutning, framgång, kunskap, insikt, lycka. All sådan mänsklig strävan sker ju tillsammans med alla andra människor som har samma strävan. Och det är just det som är själva problemet…

Att människor konkurrerar om överlevnad, makt och framgång är ju allmänt känt som en källa till allt elände i världen. Men även när vi tillsammans strävar efter välfärd, njutning, kunskap, insikt och lycka så är det precis samma gemensamma nämnare som sätter krokben för oss: Vår strävan!

Men – invänder du nog – det är ju just den strävan som faktiskt får oss att uppnå välfärd, njutning, kunskap, insikt och lycka! Varför skulle det vara ett problem?

Och du har rätt – det vore verkligen inte alls något problem, om vi bara var nöjda efter att ha uppnått den välfärd, njutning, kunskap, insikt och lycka som vi har strävat efter!

Men när vi har uppnått det vi strävat efter så nöjer vi oss inte med den uppnådda välfärden, njutningen, kunskapen, insikten och lyckan. Vi strävar vidare – efter mer av samma sak. Samma mänskliga strävan som varit en välsignelse för oss förvandlas nu till en förbannelse som inte tycks ha något slut.

Se dig omkring i samhället och världen. När har vi nånsin uppnått tillräckligt av något? Och hur ser det ut i ditt eget privatliv? Har du uppnått tillräckligt, eller behöver du bara lite till…?

Människan är fantastisk! Tänk bara på vad mänskligheten har lyckats uppnå tack vara sin ständigt pågående mänskliga strävan. Utan den hade vi fortfarande varit primitiva grottmänniskor.

Men vi måste samtidigt inse att denna strävan har en baksida, när vi ständigt vill både ha och vara mer, fler, bättre, större, snabbare, finare, dyrare, framgångsrikare, kunnigare, lyckligare.

Allt detta kan sammanfattas med ett enda ord, som numera anses vara det allra viktigaste i vårt moderna samhälle – tillväxt! Vår uråldriga mänskliga strävan har i vår tid formaliserats till ett samhällssystem som blivit helt beroende av denna strukturella motsvarighet till vår mänskliga strävan.

Cirkeln är sluten – det system som behöver förändras är en direkt spegelbild av det som behöver förändras i människan: Människans strävan på gott och ont speglas i samhällssystemets tillväxt på gott och ont.

Så vad gör man då när man har upptäckt detta? Ger upp? Kämpar på? Slutar sträva?

Till att börja med inser man snabbt att man kan börja med sig själv istället för att försöka få alla andra människor plus hela samhällssystemet att förändras på det sätt man önskar. Hur ser min egen strävan ut? Vad strävar jag efter? Vad har jag uppnått? Vad gjorde jag med min strävan efter att jag hade uppnått det jag strävade efter? Blev jag nöjd och slutade sträva? Fortsatte jag sträva efter mer, bättre, finare, etc?

Man bör naturligtvis inte sluta sträva innan man har uppnått det man strävar efter – om man verkligen vill uppnå det. Men man kan däremot emellanåt fråga sig om man verkligen vill uppnå det, och i så fall varför, som en klargörande avstämning.

Mänsklig strävan är ju som nämnts både en välsignelse och förbannelse, beroende på hur och när den används. Om vi låter den ta över våra liv och blir beroende av den, precis som vi har låtit tillväxten ta över våra samhällssystem och blivit beroende av den, så blir den till slut en förbannelse.

Det är därför det är synd om människorna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Are you human? Please solve:Captcha