Västerlandets uppgång och fall?

Ända sedan tonåren har jag undrat hur det kommer sig att så många högkulturer som existerat genom historien förr eller senare har gått under, trots att de samtidigt varit den totalt dominerande kulturen.

Jag har även undrat om människorna som levde då insåg att deras kultur faktiskt var på väg att gå under, även om det ofta tog åtskilliga decennier av långsam nedgång innan det slutliga fallet var ett faktum.

Idag tror jag mig ha fått dessa frågor besvarade genom att studera nutidens historiska förlopp.

Jag har valt att se världshändelser som indikatorer på om den västerländska kulturen är på väg uppåt eller nedåt. Och då menar jag inte att fruktansvärda illdåd som dödsskjutningarna av Kennedy och King nödvändigtvis skulle vara tecken på nedgång – eftersom de trots allt följdes av en fortsatt uppgång för den västerländska kulturen.

Nej det är snarare världshändelser som har att göra med att en hel population väljer mellan fortsatt uppgång eller inte som är avgörande i detta fall.

Själv fick jag en mycket stark vändpunktsupplevelse år 2012, och det behöver inte ha något med detta mytomspunna årtal att göra. Det var det år då Obama förlorade majoriteten i kongressen i det amerikanska valet efter fyra år som USA:s president.

Trots att jag anser det relativt betydelselöst vem som leder USA så var detta ändå ett utslag av en folkvilja som innebar ett avgörande vägval för den västerländska kulturen. Den skulle helt enkelt inte komma att nå högre efter denna avgörande punkt i historien.

Naturligtvis kommer nya höjdpunkter att uppnås inom begränsade områden av den västerländska kulturen, men totalt sett var toppen alltså redan nådd och den oundvikliga nedgången därmed påbörjad i väst.

På samma sätt som romarna knappast kan ha noterat ödesdagen för den romerska kulturens växling från uppgång till nedgång och fall, så lär inte många ha samma tydliga känsla som jag inför den västerländska kulturens motsvarighet.

Och jag ska inte heller ge några exempel som bevisar min tes, eftersom varje enskilt exempel lika gärna kan vara en tillfällig nedgång som följs av en uppgång. Jag hänvisar istället till en både djupare och bredare helhetssyn på utvecklingen i västerlandet för att få en klarare uppfattning om åt vilket håll den är på väg.

Vad medför då detta om det visar sig att jag har rätt?

På individnivå innebär det att du inte längre kan räkna med att samhället som helhet blir bättre än det varit tidigare. Har du tur så blir det bättre inom just de områden du själv bryr dig om, men det kan lika gärna vara just de områdena som snabbast blir sämre.

På nationell nivå innebär det att de som leder samhället antagligen fortsätter leda utifrån övertygelsen att samhället som helhet fortsätter att bli allt bättre trots att det förhåller sig tvärtom. Den politik som förs blir därför katastrofalt missanpassad till verkligheten utan att makthavarna förstår varför.

Själv rekommenderar jag alla att börja göra det som de helst av allt vill göra, eftersom de då i alla fall kommer att vara tillfreds med detta även om samhället samtidigt blir sämre på olika sätt. Om du inte gör det du helst vill göra och ändå får det sämre på grund av samhällsutvecklingen finns det ju ingen ljuspunkt alls i tillvaron, och risken är att du då istället blir svårt deprimerad eller desperat.

En ny högkultur kommer på sikt att ersätta den fallande, och kanske kan du vara med och bidra till dess tillblivelse genom att konstruktivt göra det bästa av din situation istället för att bara följa med i den gamla kulturens nedgång och fall?