Förr och Nu

Förr hade vi på landsbygden stora familjer med många barn och flera generationer som levde tillsammans. Då var varje sådan familj en liten värld i miniatyr, ofta med självhushållning och många olika kunskaper, resurser och funktioner.

Släktbanden var starka, så man kunde enkelt hjälpa varandra på många olika sätt när det behövdes. Det fanns även grannfamiljer som levde på samma sätt och som dessutom ofta var ens släktingar som en ytterligare fördel.

När byborna emellanåt samlades i byns gemensamma lokal för något socialt evenemang så kände alla redan varandra väl, och hade därmed en god anledning att träffas på ett bekvämt sätt i en stor lokal med gott om plats för alla.

Idag har vi istället familjer med få barn och vi lever ofta långt ifrån våra egna föräldrar och våra vuxna barns och syskons familjer. Många av oss är dessutom skilda och lever ensamstående på helt olika håll med delad vårdnad om barnen.

I dagens hushåll är vi därmed jämförelsevis ensamma om våra kunskaper, resurser och funktioner. Men varken dessa förmågor eller några släktband behövs dock längre för att säkra vår trygghet, i och med framväxten av välfärdssamhällets allomfattande vård och omsorg.

Byns familjer är numera inte heller släkt och känner inte varandra lika väl som förr i tiden, så den gemensamma lokalen lockar inte mer än ett fåtal av byborna när det alltmer sällan ordnas något socialt evenemang där.

Så vad föreslår jag då att man ska göra åt detta? Är det överhuvudtaget ett problem?

Ja, jag anser att det idag finns anledning att försöka efterlikna det som vi faktiskt vet var ett förhållandevis väl fungerade lokalsamhälle, innan vårt moderna välfärdssamhälle helt tog över lokalsamhällets tidigare funktioner.

Men detta ska naturligtvis ske utifrån de nya premisser som vi lever med idag – inte som ett återvändande till gamla tiders förutsättningar. Därigenom kan man även undvika de baksidor som kunde förekomma i gamla tiders lokalsamhällen.

I första hand kan oundvikligt släktskap ersättas med självvald vänskap. Man kan välja ut ett lämpligt antal nära vänner i olika åldrar som motsvarar den storfamilj som man förr alltid hade omkring sig. Skillnaden blir att alla inte bor i samma hus som förr, men ändå tillräckligt nära för att kunna upprätthålla en nära vänskap som därmed kan fördjupas ytterligare.

Man kan vara mellan fem och tio nära vänner i varje sådan vängrupp, om den ska likna gamla tiders storfamilj. Sedan kan man ändra antalet till vad som fungerar bäst för alla inblandade, och eventuellt byta ut en del av vännerna om det skulle visa sig behövas av olika skäl.

Med flera liknande vängrupper i grannskapet kan man sedan återskapa gamla tiders möjlighet till hjälp med kunskaper, resurser och funktioner. Och därigenom lär man även känna allt fler av de grannar och bybor man har omkring sig.

En sådan alltmer omfattande vänskap kan även leda till en större motivation att delta i olika sociala evenemang i byns gemensamma lokal, och därmed bidra till att fler sådana evenemang arrangeras.

Man kan sammanfattningsvis återskapa gamla tiders välfungerande gemenskap genom att helt enkelt ersätta gamla tiders släktskap med nära vänskap på ett mycket avsiktligt och medvetet sätt. Detta menar jag är en konstruktiv lösning på flera av landsbygdens aktuella problem, och samtidigt en god beredskap för ett framtida välfärdssamhälle i kris.