Folkbildning?!

När folkbildningsrörelsen började växa fram för omkring hundra år sedan var den inte bara önskvärd utan nödvändig. Folk var trångbodda, obildade och fattiga, så det behövdes resurser utifrån i form av lokaler, läroböcker och lärare samt pengar till att organisera allt detta.

Framgången med de framväxande folkhögskolorna och studieförbunden har varit enastående, och de har under det senaste århundradet lyckats folkbilda stora delar av befolkningen inom alla tänkbara områden med hjälp av statliga och kommunala pengar.

Under samma tid har Sverige blivit ett rikt välfärdsland, och folk är varken trångbodda, obildade eller fattiga längre – snarare tvärtom. Idag kan folk ha vardagsrum som är större än de första folkbildningslokalerna, och bokhyllor med kunskapsfyllda pedagogiska böcker om allt möjligt.

Men på senare år har även tryckta böcker blivit föråldrat i och med det digitala samhällets framväxt. Idag har vi mer eller mindre gratis tillgång till all världens kunskap via internet – och inte bara via digitala böcker utan även via allt från praktiska instruktionsvideos på Youtube till lärarledda undervisningskanaler online på högskolenivå.

Vi behöver därför inte längre pengar, läroböcker och lokaler för att folkbilda oss till högsta nivå! Och om vi föredrar att göra det tillsammans med andra så finns det mängder av folk som har både vardagsrum och kök som rymmer en mindre studiegrupp som vill folkbilda sig tillsammans.

På detta sätt blir vi inte heller beroende av att stat och kommun ställer upp med pengar enligt ett fastställt regelverk som styr vilken typ av folkbildning som får detta stöd. Men dessvärre är vi så vana vid från vår skolgång att bildning är något som kommer från stat och kommun, så vi har fortfarande svårt att inse att det inte längre är som förr.

Att bli skedmatad med folkbildning från stat och kommun kan säkert kännas bra och tryggt för den som inte fått lära sig att folkbilda sig på andra sätt. Men detta går samtidigt helt stick i stäv med det ursprungliga folkbildningsidealet att skapa kunniga, kompetenta och därmed friare och självsäkrare medborgare.

Vad stat och kommun skulle kunna göra istället är att uppmuntra och underlätta för folk som vill folkbilda sig tillsammans att hitta varandra, eftersom det är detta som vi alltid har fått samhällets hjälp med när skolplikten tvingat ihop oss i skolklasser med våra jämnåriga från samma region.

Fast inte ens detta borde behövas eftersom vi på sociala media som Facebook enkelt kan signalera med ett inlägg att vi söker studiekamrater inom ett visst ämnesområde.

Sammanfattning:

På samma sätt som vi inte behöver skicka brev och vykort längre därför att alternativen är bättre, enklare och billigare, så behöver vi inte folkhögskolor och studieförbund längre. Men så länge vissa fortfarande föredrar att skicka brev och vykort så kan man ändå göra det. Och så länge vissa fortfarande föredrar att studera på folkhögskolor och hos studieförbund så kommer man att kunna göra det.

Folkbildningen har därför aldrig haft bättre framtidsutsikter än idag – oavsett om alla folkhögskolor och studieförbund läggs ner.