Demokratins förvandling

Demokrati betyder folkstyre, dvs att folket tillsammans fattar alla beslut.

Detta gjorde man från början ganska enkelt i mindre grupper av folk, som resonerade med varandra tills de var överens om beslut som alla kunde ställa sig bakom. Detta var demokrati, dvs folkstyre.

Men ibland blev man inte helt överens och då ville de flesta att man istället skulle fatta beslut genom att de som var flest om att vilja besluta samma sak fick som de ville. Man ersatte helt enkelt demokratin med pleiokrati, dvs majoritetsstyre istället för folkstyre.

Med tiden blev folket dessutom väldigt många, så det blev svårt att samla alla för att ta beslut. Då lät man helt enkelt vissa personer representera de som inte kunde vara med. Man ersatte en stor del av folket med deras representanter, dvs ett representativt majoritetsstyre istället för folkstyre.

Nu gick det både fort och lätt att fatta beslut, eftersom bara ett fåtal representanter behövdes för att besluta åt alla, och dessutom genom att man lät majoriteten av dessa representanter få sin vilja fram när alla inte var överens.

Därmed var steget inte långt till att dessa representanter omvandlades till politiska partier som representerade alla väljare som röstade på dem i allmänna val. Det inrättades ett system för dessa partier så att de kunde mötas och fatta alla beslut på en gemensam plats, dvs ett parlamentariskt representativt majoritetsstyre istället för folkstyre.

Det är just denna form av styre som vi är vana vid och som vi kallar demokrati, trots att det inte är folket som styr. Folket styr numera inte alls – de kan bara rösta vart fjärde år på det parti som de helst vill bli styrda av. Kan man komma längre bort från ett folkstyre än så?

Javisst kan man det! I kristider och krigstider finns det nationella lagar som helt sätter demokratin ur spel och låter de som för tillfället styr landet fortsätta göra det med helt oinskränkt makt precis som i en diktatur.

Och innan dess kan de styrande besluta i stort sett vad som helst “för rikets säkerhet” om de tycker att det skulle behövas. Om de styrande t ex beslutar att dina matvanor är ett hot mot rikets säkerhet så är det inget som behöver bevisas först – eftersom även en objektiv utredning av detta utgör samma “hot mot rikets säkerhet”. Och var och en som ifrågasätter beslutet blir givetvis också utpekade som “ett hot mot rikets säkerhet”.

Ett hot mot ett lands högsta ledning är ju per definition ett hot mot rikets säkerhet, så det är inte konstigt att detta kan användas närhelst landets högsta ledning känner sig hotade. Det kan de t ex göra om oppositionen är för stark eller om stora delar av folket demonstrerar eller gör uppror mot ett korrumperat eller inkompetent styre.

Det är alltså inte alls nödvändigtvis folket som är hotat när ”rikets säkerhet” eller ”vår demokrati” är hotad, utan det är i första hand landets ledning som då känner sig hotad.

Så ser kortfattat den ursprungliga demokratins förvandling till demagogi ut.