Det löser sig!

Vårt rådande politiska system är bara halvvägs mot verklig demokrati enligt min mening, men om man vill vara välvilligt inställd så har det odemokratiska inslaget ändå ett antal självkorrigerande funktioner.

En av det odemokratiska inslagen i vårt politiska system är att det inte bara tillåter utan numera snarare är baserat på ett knappt majoritetsstyre, där den ena hälften av de politiska partierna bestämmer över hela landets politik, trots att de inte ens har halva folkets stöd.

Den politik som bedrivs gör därmed mer än halva befolkningen missnöjd under varje fyraårig mandatperiod, vilket ständigt leder till nya regimskiften med lika knapp majoritet efter varje val – och en lika missnöjd befolkning under de påföljande fyra åren.

Detta odemokratiska inslag kan dock ses som en självkorrigerande faktor i det halvdemokratiska systemet, men det enda som gör den rättvis är att den skapar precis lika mycket lidande för hälften av befolkningen varje gång.

Så låt oss istället titta närmare på en helt annan självkorrigerande faktor i vårt halvdemokratiska system, nämligen hur vi faktiskt röstar. Det finns ju flera anledningar till att olika personer röstar som de gör, och det är dessa röster som sedan ligger till grund för det knappa majoritetsstyret efter varje val.

Syftet med ett val i vårt politiska system är ju att vi ska rösta på det parti som vi tycker är bäst – eller åtminstone minst dåligt – eller stödrösta på ett parti som annars riskerar att inte klara 4%-spärren.

Somliga röstar för den politik som de anser vara bäst för dem själva, medan andra röstar för den politik som de anser vara är bäst för landet, några röstar för den politik som de anser vara bäst för de allra svagaste, och vissa röstar för den politik som de anser är bäst för hela folket.

Det intressanta är hur man avgör vilket partis politik som är bäst. Det kan man dels göra genom att tro på vad varje parti säger att de vill genomföra, och dels genom att komma ihåg vad de faktiskt har lyckats genomföra tidigare.

(Men man kan även avgöra detta genom att själv tillhöra samma politiska ideologi som något av partierna, och då spelar det ingen roll vad de säger att de vill genomföra eller vad de har lyckats genomföra tidigare. Man röstar på dem av helt ideologiska skäl.)

Vilka fakta man än utgår från inför sitt partival så har man antingen erfarit dem själv, eller så har någon närstående erfarit dem, eller så har man fått dem via någon form av media. Dessa tre källor kan vara väldigt olika, och har även väldigt olika betydelse för ens slutliga val.

Vissa utgår från den enda verklighet de känner till, nämligen sin egen, medan andra utgår minst lika mycket från sina närståendes verklighet. De flesta utgår även från den verklighet som presenteras i massmedia, även när den inte alls liknar den egna verkligheten eller ens närståendes verklighet.

Detta innebär ett ibland motsägelsefullt pussel av olika verkligheter, där man själv måste avgöra hur hela pusslet ser ut för att kunna göra ett faktabaserat val istället för ett rent subjektivt val.

Den egna verkligheten är ju alltid uppenbar, närståendes verklighet beaktas mer eller mindre av empatiska skäl, och massmedias presenterade verklighet beaktas beroende på en mängd olika faktorer.

Massmedia kan både ljuga och propagera, massmedia kan även förmedla både behagliga och obehagliga sanningar. Sammanlagt kan man säkert hitta en sann bild av verkligheten i massmedia om man verkligen dammsuger alla typer av media och sedan sammanställer den objektivt. Det är dock ingen som orkar göra det arbetet, vilket innebär att vi aldrig får en verkligt sann bild av verkligheten förmedlad.

Detta ger massmedia en oerhörd makt över oss, eftersom den bild av verkligheten som förmedlas starkast blir närmast allenarådande. Det pågår därför en ständig kamp inom massmedia om att nå så många som möjligt med sin förmedling av verkligheten, och den som vinner den kampen kan komma att avgöra hur du röstar.

Men på lång sikt blir det ändå omöjligt att genom massmedial propaganda förmedla en verklighet som inte stämmer med de allra flestas egen verklighet. Och det är då fler och fler väljer att rösta annorlunda än de har gjort tidigare för att få till den förändring de vill se.

Ofta blir det då en överdriven svängning åt motsatt håll under flera mandatperioder, ända tills folket återigen upptäcker en obalans och fler och fler väljer att rösta annorlunda för att återställa balansen.

Denna politiska gungbrädesfunktion gör att alla politiska frågor till slut löser sig efter något decennium eller två – men det kommer ständigt nya politiska frågor som går igenom samma gungbrädesförlopp, varpå hela proceduren upprepas.

Detta håller oss sysselsatta och engagerade år ut och år in på olika politiska gungbrädor, som barn i en stor lekpark full med gungor och gungbrädor av alla de slag.

Och så länge vi ägnar oss åt denna politiska lekpark så jublar alla som vill bevara vårt halvdemokratiska politiska system istället för att utveckla det till ett verkligt demokratisk folkstyre.

Men även detta löser sig så snart barnen tröttnat på lekparken.