Sverige behöver krig

Efter att ha varit ett av Europas mest aggressivt krigförande länder under hundratals år så tröttnade till slut svenska folket på de många och långa krigens fasansfulla konsekvenser, och slutade därför kriga i över 200 år.

Under den tiden har väldigt många generationer i Sverige fått leva i fred medan omvärlden har fortsatt att kriga. Detta har gjort att svenskar idag varken har någon direkt erfarenhet eller äldre generationers muntligt förmedlade erfarenheter av krigens fruktansvärda fasor, och många tycker därför att Sverige åter ska bli en aktivt krigförande nation.

Sverige behöver helt enkelt börja kriga igen för att få en ny dos av krigets fruktansvärda fasor, så att folket återigen tröttnar på allt krigande och istället väljer fred i ytterligare 200 år.

Och om vi aktivt deltar som primär måltavla i ett tredje världskrig så skulle vi säkert kunna lära oss den läxan på bara några få decennier!

Våra riksdagspartier är ju rörande överens om att krig är den rätta vägen framåt för Sverige, och har fattat beslut som gått helt emot både vallöften och folkviljan för att jämna vägen för ett tredje världskrig ihop med Nato och USA.

Det är med andra ord helt lönlöst för fredsvänner att försöka stoppa eller förhindra denna destruktiva utveckling. Så vad gör man då om man tillhör den del av befolkningen som hellre vill leva i fred än i krig? Jo, man lär av både historien och samtiden!

Det finns många regioner i ett krigförande land som knappt märker av att det pågår ett krig. Så det gäller att befinna sig i en sådan region, det vill säga förutse vilka regioner som inte kommer att påverkas av ett krig mer än marginellt, och se till att man tar sig dit om man inte redan befinner sig där.

Jag har i ett tidigare inlägg pekat ut de mest uppenbara geografiska måltavlorna i ett krig, så jag ska inte upprepa mig. Istället uppmanar jag var och en att själv fundera på var man lämpligtvis bör befinna sig om man vill leva i fred i ett krigförande land – samt vilka möjligheter man själv faktiskt har att göra det.

Som läsaren säkert redan har förstått av mitt sakligt raljerande tonläge så anser jag att jag redan befinner mig på just en sådan plats (och har ju dessutom skrivit en bok om hur man bäst hanterar en sådan situation), så jag är därför inte det minsta oroad över min egen framtid.

Jag önskar även dig som läser detta en minst lika trygg och fridfull framtid, var du än väljer att befinna dig när vår folkvalda riksdag förverkligar sina fornstora planer för vårt ärade land.