Festivalsyndromet

Varje land i Västvärlden går just nu igenom det jag kallar Festivalsyndromet – ett välkänt fenomen för alla som liksom jag varit på samma favoritfestival år efter år.

Första gången man är på festivalen så känns det som att man funnit paradiset, med allt man kan önska på samma plats. Men när man säger detta till de vänner på festivalen som varit med från början så får man höra hur mycket bättre det var under tidigare år. ”Nej inget kan vara bättre än detta” tänker man då, och fortsätter överväldigad att se fram mot att fortsätta gå på festivalen varje år.

Men varje år märker man små förändringar som man först har överseende med men som man till slut reagerar på. Festivalen växer, men det som var unikt, gratis eller socialt gynnsamt försvinner sakta men säkert, och ersätts med sånt som går att ta mer betalt för därför att det är mer populärt och lockar fler deltagare.

Alla festivalens öppna ytor börjar stängslas in och det ideella arbetet ersätts alltmer med välbetalda vakter/funktionärer. Den växande festivalen går nu bra ekonomiskt och har råd med både professionella festivalarbetare och dyra, mer välkända, artister/lärare som drar ännu mer folk till festivalen.

Det är nu man träffar vänner som är på festivalen för första gången och hör dem säga att det känns som att de funnit paradiset, med allt man kan önska på samma plats. Man säger då att det var mycket bättre under tidigare år, och märker samtidigt att de inte kan föreställa sig att festivalen kunde vara bättre än den är.

Cirkeln är sluten, och man inser att det är lönlöst att försöka övertyga någon om att något som de aldrig fick uppleva faktiskt var bättre än det som de nu upplever som ett paradis. Och det är här som jämförelsen med Västvärldens samhällsutveckling kommer in – om du inte redan har noterat det.

Den som växt upp utan att någonsin ha upplevt det samhällsklimat som rådde på 50-, 60-, och 70-talet förstår inte vad som saknas i dagens samhälle. Och visst har vi istället fått en massa saker som gör livet både lättare och intressantare att leva idag, men till vilket pris?

Man saknar inte det man inte känner till, och dagens unga vuxna har bara sin egen uppväxt som referens för det som varit. På samma sätt som nytillkomna festivalbesökare tycker att festivalen är så bra som den kan vara så tycker dagens unga vuxna samma sak om allt som de trivs med i dagens samhälle.

Man märker nästan inte en festivals försämring från ett år till ett annat, och man märker nästan inte ett samhällsklimats försämring från ett decennium till ett annat. Men efter många år på samma festival, och efter många decennier i samma samhälle så märks det desto tydligare.

Och på samma sätt som det då är lönlöst att övertyga en nytillkommen festivalbesökare om att festivalen har urartat, så är det lika lönlöst att övertyga en ung vuxen som trivs bra i dagens samhälle om att samhällsklimatet har urartat.

Det är just därför som ett samhälle aldrig får tillbaka det samhällsklimat som tidigare generationer fick uppleva. Istället bibehålls den försämring som uppstår under varje ny generation, eftersom den cementeras av just den generationen, och så fortsätter det i en långsamt nedåtgående spiral, år efter år.

Alla de olika festivaler som jag har tagit som exempel ovan gick till slut i konkurs och upphörde. Istället uppstod helt nya men mindre festivaler med helt annan inriktning för en helt annan publik på helt andra platser.

Vad som till slut händer med Västvärldens samhällen återstår fortfarande att se, men ”helt nya men mindre med helt annan inriktning för en helt annan publik på helt andra platser” låter bekant på något sätt.