Klimatrörelsens dilemma

När det började komma rapporter om global uppvärmning och kraftigt ökad koldioxidhalt för ett antal decennier sedan hamnade miljörörelsen ännu en gång i det utomordentligt svåra dilemma som valet av informationsstrategi innebär.

De två alternativ som ständigt återkommer är att antingen “ropa varg” eller att förorda “försiktighetsprincipen”. När det gällde kärnkraften så fungerade “ropa varg” utmärkt eftersom kärnkraftsolyckor lite varstans legitimerade detta mer än väl. I frågan om kloning av människor och djur så har istället “försiktighetsprincipen” varit en mycket effektiv strategi.

Vad gäller klimatet så finns en stor spännvidd inom forskningen, där det i värsta fall krävs enorma omställningar på global nivå samtidigt som det i bästa fall inte behöver göras någonting alls.

Eftersom osäkerheten i progroserna är väldigt hög så blir “försiktighetsprincipen” den lämpligaste strategin, dvs att hoppas på det bästa men förbereda sig för det värsta. Detta innebär att globalt göra de enorma omställningar som i värsta fall krävs – vare sig de behövs eller inte – för säkerhets skull.

Problemet med denna strategi är att alla som hellre vill “chansa” kommer att vara motståndare till detta, och det visade sig vara i stort sett alla de som verkligen skulle behöva ställa om för att en global omställning ska få någon märkbar effekt.

Då återstår det andra alternativet, att “ropa varg”, dvs lägga fram “worst case scenario”-prognoser som ger skräckscenarier i relativ närtid – i hopp om att självbevarelsedriften ska leda till allmän uppslutning kring den eftersträvade globala omställningen.

Problemet med denna strategi är om skräckprognoserna inte visar sig stämma, vilket också har varit fallet alltför många gånger under de senaste decennierna. Detta sänker omedelbart trovärdigheten i alla senare prognoser och har lett till en ännu större skepsis än den som gäller för “försiktighetsprincipen”.

Där står vi nu, med två strategier som båda misslyckats och mött ett massivt motstånd av ovanstående nämnda skäl. Så vad återstår då att göra?

Som jag ser det så är försiktighetsalternativet redan prövat och dödförklarat. Skräckprognosalternativet lever däremot och har hälsan, eftersom såväl inflytelserika politiker som massmedia har valt att profilera sig som förespråkare av detta.

För att lyckas med denna strategi behöver det dock ske något dramatiskt som tydligt bekräftar skräckprognoserna, annars kommer inte tillräckligt många av alla de som fortfarande är tveksamma att ansluta sig.

Om det tvärtom skulle visa sig att några av skräckprognoserna återigen slår fel så är risken stor att många av de nuvarande anhängarna börjar tvivla och överge sitt stöd för en global omställning.

Själv misstänker jag att det inte kommer att hinna ske någon global omställning som förhindrar ett eventuellt “worst case scenario”. Därför anser jag att världen istället behöver göra betydligt mer för att anpassa sig till de stora klimatförändringar som i värsta fall är på gång.

Ordna kyla där det blir varmt och ordna värme där det blir kallt. Ordna vatten där det blir torrt och ordna fördämningar där det blir blött. Evakuera där det behövs och befolka där det blir möjligt. Allt detta kan göras gradvis(!) i den takt förändringarna sker utan någon större global panik.

Hur svårt är det t ex att släcka skogsbränder i vårt land om man redan i förväg vet att de kommer att tiodubblas i år? Hur svårt är det att konstbevattna och odla lämpliga grödor om man redan vet att det blir fyra grader varmare? Kunde vi gräva Göta Kanal tvärs genom landet för 200 år sedan ska vi väl kunna se till att det finns vatten på de ställen där det behövs i vår moderna tid!

Samtidigt bör man naturligtvis göra allt man kan för att den globala omställning som behövs ska komma till stånd. Men detta tror jag som sagt inte alls kommer att lyckas i tillräckligt hög utsträckning. Därför bör man även se till att kunna hantera konsekvenserna av ett sådant misslyckande.

Människan har alltid anpassat sig till naturens förändringar, och det lär vi vara tvungna att fortsätta med – alldeles oavsett vem eller vad som orsakar dessa förändringar.