Det blir bättre – fast sämre

Det pågår en ständig debatt om tillståndet i vårt land. Somliga säger att det går bättre för Sverige än nånsin medan andra säger att det bara blir sämre och sämre.

Och kanske har de rätt allihop?

Jag ska ge ett exempel som jag konfronteras med nästan varje dag – våra riksvägar. De där med tvåsiffriga nummer som inte är motorvägar, men inte heller småvägar. Ofta kan man köra i 100 km/tim på dem och vägbanan kan vara av mycket bra kvalitet.

För att förbättra olycksstatistiken har man sedan flera år tillbaka satt upp vajerstaket mellan mötande filer längs många av dem. En mycket kostsam åtgärd som ändå ansetts viktig att lägga pengar på, eftersom det förhindrar frontalkrockar och därmed minskar de årliga dödstalen i trafiken.

Denna satsning har visat sig vara mycket framgångsrik, och man kan tydligt se i statistiken att Sverige har blivit ett mycket säkrare land att köra bil i. Så därmed borde ju allt vara frid och fröjd – eller?

Motorcyklister var de första som reagerade på denna dödsfälla, placerad så att de inte längre kan åka över i andra filen utan att bli söndertrasade om de kommer lite för nära mittlinjen. Många av dem valde att fortsättningsvis helt undvika dessa riksvägar för att inte riskera livet, så motorcyklisternas olycksstatistik har därför inte heller ökat. Det blev en kraftig försämring för denna grupp, men ser ändå ut som en förbättring i statistiken.

Även vanliga bilister får samma oro när de kör på dessa vägar och plötsligt befinner sig inklämda i en enfilig väg med mycket mindre manöverutrymme än tidigare. Avståndet till vajerstaketet är ju bara hälften av det avstånd man tidigare hade till de mötande bilarna. En känsla av goda marginaler har blivit förvandlad till en oro för minsta felmanöver.

Man kan tydligt se detta när det råder samma hastighetsbegränsning på de enfiliga sträckorna som på de tvåfiliga omkörningssträckorna på en sådan väg. Så snart det bara är en fil så minskar hastigheten från 100 till neråt 80 för många bilister, och när omkörningsfilen åter dyker upp så ökar de till 100 igen.

Syftet med de tvåfiliga omkörningssträckorna är ju att de bilar som kör saktare ska köras om där. Men då dessa omedelbart ökar hastigheten på omkörningssträckorna när oron släpper så tvingas de omkörande bilarna att köra galet fort för att hinna köra om innan det blir enfiligt igen och de oroliga bilisterna åter sänker hastigheten på grund av närheten till vajerstaketet.

Konsekvensen blir att alla tvingas åka i 80 på 100-vägar, vilket naturligvis även det minskar dödsrisken vid krockar. Alltså ännu en stor försämring som blir en förbättring av dödstalstatistiken. Men vad händer med körglädjen och samspelet mellan bilisterna på våra riksvägar?

Jag skulle vilja se utförlig statistik på vad landets bilister tycker om att åka på vägar med vajerstaket jämfört med innan. Tills vidare kan jag bara konstatera att för mig själv innebär det en så allvarlig försämring att jag hellre tar en omväg på fem mil för att komma till närmaste motorväg som går åt samma håll som riksvägen!

Genom att konsekvent enbart utföra åtgärder som är positiva för statistiken över en viss parameter så missar man alla andra konsekvenser av de beslut som tas i trafiken.

På precis samma sätt tas de flesta besluten i dagens samhälle, vilket gör att de som avläser statistiken enbart ser förbättringar medan de som råkar ut för de övriga konsekvenserna av besluten enbart ser försämringar.

Det blir alltså bättre – fast sämre.