Den okända faran

Inför en känd fara kan vi alla reagera rationellt och vidta lämpliga åtgärder så länge inte rädslan får oss att agera irrationellt.

Men om vi står inför något okänt så kan ingen veta vad som är rationellt och det finns inget konkret att reagera på. Inför det okända är vi istället utlämnade till att agera.

Hur agerar vi då inför det okända?

Det tycks finnas två helt motsatta sätt att agera beroende på vilken typ av person man är. Båda dessa sätt är avsedda att göra en så trygg som möjligt inför det okända.

Det ena sättet att är att överlåta alla beslut inför det okända åt någon annan för att bli trygg. Det andra sättet är att själv ta alla beslut inför det okända för att bli trygg.

Vissa blir alltså tryggare av att slippa ta egna beslut inför det okända medan andra blir tryggare av att enbart ta egna beslut inför det okända.

Den första kategorin blir tryggare ju mer auktoritet den/de som fattar besluten åt dem har. Den andra kategorin blir tryggare ju mer auktoritet de själva har när de fattar sina beslut.

Den auktoritet som här eftersträvas kan vara baserad på kunskap, kompetens, erfarenhet och makt/förmåga att genomföra besluten. Men den kan dessvärre även vara baserad på en ren illusion eller önsketänkande om precis samma saker! Så är det varje gång vi står inför det okända.

För att känna sig trygga kräver de som inte vill ta egna beslut att inga andra heller ska tillåtas ta egna beslut, utan besluten ska komma från den främsta auktoriteten inom det område som det okända gäller.

För att känna sig trygga kräver de som enbart vill ta egna beslut att ingen auktoritet ska tillåtas bestämma över någon utan var och en ska få ta sina egna beslut inför det okända.

Det är just här som ett samhälles medborgare riskerar att krocka rejält. Båda grupperna anser att den andra gruppen enbart skapar otrygghet och att de själva är garanten för den trygghet som alla i samhället behöver.

Genom historien har vi sett dessa kategorier anklaga varandra för att vara en fara för samhället. Den ena ser en auktoritär centralmakt som det enda som kan skapa den trygghet de eftersträvar medan de andra ser varje individs oinskränkta självbestämmande som det enda som kan skapa den trygghet de eftersträvar.

Den första kategorin ger sitt passiva eller aktiva stöd till varje regim som utlovar den trygghet som eftersträvas medan den andra kategorin ger sitt passiva eller aktiva stöd till varje motståndsrörelse eller gerilla som utlovar den trygghet som eftersträvas.

Ingen av dessa två kategorier kommer att bli trygga så länge de exkluderar varandra i sin strävan efter trygghet. Frågan är om någon av kategorierna är demokratiska nog att låta båda kategorier få sitt rättmätiga procentuella inflytande över ett samhälles agerande inför det okända?

Annars kan denna motsättning komma att utgöra den största okända faran i ett demokratiskt samhälle.