Vad är desinformation?

Många tror att desinformation enbart är att sprida rena lögner i massmedia och sociala media för att påverka människors bild av verkligheten. Detta är dock endast en liten del av vad desinformation är, och denna typ av desinformation är dessutom den som är enklast att genomskåda och avslöja.

Det räcker med en snabb faktagranskning för att konstatera om det är en lögn eller en sanning som sprids på detta sätt. Och är det en lögn så har därmed både källan och de som spridit desinformationen förlorat sin trovärdighet. Därför undviks denna typ av desinformation av de källor och media som obehindrat vill kunna fortsätta sprida desinformation.

När rena lögner avslöjas som desinformation genom faktagranskning så finns risken att vi tror oss kunna lita på all övrig information vi får. Men större delen av det som är desinformation består av helt andra saker än rena lögner och är betydligt svårare att genomskåda och avslöja!

Halvsanningar är ett av de populäraste sätten att sprida desinformation. Detta är vanligt när det gäller statistik och andra mätbara fakta. Om du och jag tävlar i att springa 100 meter och du vinner så kan jag sanningsenligt säga att vi båda ställde upp i en tävling och resultatet blev att jag kom på andra plats och du kom näst sist! Detta sätt att beskriva sanningen är mycket vanligt och kallas för att vinkla sanningen så att den motsvarar den bild av verkligheten som man vill förmedla.

Samtidigt skulle alltså en faktakontroll visa att uppgifterna är helt korrekta i ovanstående fall. Ändå ger de bilden av att jag sprang fortare än du i tävlingen, dvs motsatsen till vad som är sant. Det är denna typ av desinformation som inte ens faktakontroller kan stoppa, eftersom ingen kan med rätta påstå att jag sprider lögner om min snabbhet genom mitt uttalande ovan.

Att ensidigt svartmåla den ena parten när den andra parten gör precis likadant är ett annat vanligt sätt att ge en helt missvisande men faktamässigt korrekt bild av verkligheten.

Därför är det denna typ av desinformation som du ständigt får upprepad från samma nyhetskällor om och om igen. Man kan anklaga dem för att vinkla men inte för rena lögner och på så sätt kan de fortsätta att desinformera utan att stoppas.

Genom att ta del av flera motsatta nyhetskällor kan man dock få en mer komplett bild av verkligheten genom att den enas vinklade desinformation balanseras av den andras vinklade desinformation.

En typ av desinformation som alltid varit vanlig i veckopressen och som mer och mer även förekommer i sociala media och massmedia är ryktesspridning. Om det inte finns något rykte att sprida så kan man ju själv starta ett om man har tillgång till en mediaplattform!

Jag skulle till exempel sanningsenligt kunna skriva “Visselblåsaren misstänkt för mutbrott!” även om det enbart är jag själv som misstänker det, och även om jag inte har någon grund för min misstanke. Det som är fakta här är inte att visselblåsaren tagit mutor eller begått något brott. Det som är fakta är enbart att jag misstänker det – om jag nu alltså skulle välja att göra det.

Återigen är denna desinformation ingen direkt lögn, utan enbart ett effektivt sätt att misstänkliggöra en person – för den som anser sig ha något att vinna på det. Och om man upprepar denna typ av desinformation om en visselblåsare tillräckligt ofta så blir det bestående intrycket att det verkar vara en väldigt tvivelaktig person.

Att smutskasta någon på detta sätt är betydligt lättare än att i efterhand rentvå den som helt oskyldig blivit utsatt för smutskastningen. Massmedia och sociala media är gärna med på smutskastningen men gör helst ingenting för att återupprätta den oskyldigt smutskastade personen när det visat sig vara rena lögner som legat till grund för smutskastningen.

Det är just därför som smutskastning är en så populär desinformationsmetod inom politiken. Alla minns de grova anklagelserna men ingen minns att de grova anklagelserna var falska! Därför är smutskastning nästan helt riskfritt för den som smutskastar.

Den lömskaste typen av desinformation är dock den som nästan inte märks och därför kan pågå utan att bli avslöjad. Den kan bara avslöjas av erfarna experter på retoriska knep och kräver att man är väl insatt i de mest subtila former av desinformation.

Ofta används i dessa fall flera olika knep samtidigt för att undvika ett genomskådande som leder till avslöjande. Nedan följer en beskrivning av några sådana knep.

Man kan desinformera genom att insinuera saker som är avsedda att få åhöraren att dra felaktiga slutsatser. Till exempel kan man rapportera att två personer som inte alls har någon koppling till varandra har deltagit i samma tillställning för att misstänkliggöra dem för att samarbeta. Tillställningen kanske var Eurovisionsfinalen tillsammans med trettiotusen andra, men det kan man då välja att kalla “ett internationellt samarbetsorgan för ett förenat Europa” eller ”ett pro-Europeiskt organ”.

Desinformation kan vara så subtilt som att i ett för övrigt helt sanningsenligt reportage välja att hela tiden benämna huvudpersonen som vänsteraktivist eller högeraktivist för att denne ska framstå som extrem. Och när man väl etablerat denna benämning av personen ifråga går man vidare genom att även benämna de mest våldsbejakande politiska grupper på höger eller vänsterkanten med ordet vänsteraktivister eller högeraktivister. Man har därmed lyckats associera den första personen med de mest föraktliga politiska strömningarna – utan att man ens har behövt påstå att det finns någon som helst koppling mellan dem!

Den näst vanligaste typen av desinformation är att helt enkelt låta bli att informera om sådant som man inte vill att folk ska känna till. Detta görs hela tiden i själva urvalet av nyheter i alla nyhetssändningar. Publiken får ju aldrig veta vilka nyheter som inte kommer med i sändningen! Detta är skälet till att allt fler kompletterar etablerad media med alternativa nyhetskanaler på internet och vice versa.

Ett vanligt gränsfall är när man faktiskt rapporterar från en händelse men undviker att informera om vissa uppgifter som man vill dölja. Man kan till exempel informera om resultatet av ett val utan att redogöra för hur rösterna fördelades och hur stor del av befolkningen som röstade – antingen för att förstora eller för att förminska det aktuella valets legitimitet.

Den allra vanligaste typen av desinformation är dock att vända uppmärksamheten bort från det som pågår genom att informera om allt annat än just det. Detta kallas distraktion och används effektivt för att få spädbarn att sluta gråta genom att skaka en skallra som får barnet att fokusera på skallran istället för det som fick barnet att gråta.

När det gäller desinformation i form av distraktion så är vi alla spädbarn inför det gigantiska utbud av skallror av olika slag som ständigt erbjuds oss via samtliga massmedia.