Den svenska “strategin”

Alla länder har tvingats välja en strategi för att hantera coronapandemin. Dessa strategier skiljer sig åt beroende på hur händelseutvecklingen har varit i varje land och vilka åtgärder som respektive land anser vara de lämpligaste.

Vilka åtgärder som är de lämpligaste att införa avgörs till stor del av sjukvårdens kapacitet och polismyndighetens förmåga att upprätthålla de regler som beslutas gälla.

I Sverige var sjukvådens kapacitet redan överbelastad innan pandemin kom hit så den lämpligaste åtgärden såg ut att vara en minimering av belastningen på sjukvården genom att maximera den sociala isolationen.

Men detta skulle kräva strikta förbud för hela befolkningen som måste övervakas av en poliskår som redan innan coronapandemin var kraftigt underbemannad. Ett sådant tvingande påbud skulle helt enkelt inte kunna kontrolleras och därför inte vara en lämplig åtgärd. Därmed var inte heller en minimering av sjukvådens belastning en lämplig eller ens möjlig åtgärd.

På grund av läget inom den svenska vården och polisen har den svenska strategin tvingats bli att på frivillig väg och utan resurskrävande polisövervakning minska den fysiska kontakten mellan människor, och därigenom hålla belastningen på sjukvården på en hög men förhoppningsvis hanterbar nivå.

Fördelen med att befolkningen därigenom sprider smittan på ett någorlunda kontrollerat sätt – istället för att inte sprida smittan alls – är att detta leder till en snabbare flockimmunitet och därmed ett snabbare slut på epidemin än om en total social isolering hade införts.

Så länge sjukvårdens kapacitet inte överskrids genom denna frivilliga isolation kommer denna strategi att visa sig vara mycket lämplig. Och med tanke på att vi inte har någon annan strategi att välja på – på grund av vårdens och polisens begränsade kapacitet – så kan vi bara två våra händer och hoppas på turen även i fortsättningen!