En högkulturs nedgång och fall

Varje gång det inträffar något i ett samhälle som ingen tänkande människa kan försvara, men som trots det tillåts fortsätta, kan det vara bra att inta ett perspektiv som kan förklara saken.

Varje samhällsform har sin uppgång och sitt fall. I efterhand är det väldigt lätt att se när nedgången började och vilka händelser som påskyndade det slutliga fallet, medan det inte alls är lika uppenbart när man befinner sig mitt i en nyligen påbörjad nedgång.

Kännetecknande för en kulturs nedgång och fall är att de styrande inte förmår förhindra det, eftersom de inte vill kännas vid nedgången och deras åtgärder blir därför otillräckliga eller alltför sent insatta. Och även om en del förbättringar uppnås inom vissa områden så överskuggas de av desto fler försämringar inom andra områden.

Ett annat kännetecken för en kulturs nedgång är när både de styrande och deras opposition ivrigt proklamerar snarlika förbättringsåtgärder utan att någon av åtgärderna blir genomförda.

När såväl de styrande som oppositionen förespråkar en likartad politik brukar nedgången vara ett faktum, eftersom det då inte längre finns några konstruktiva alternativ.

Med detta perspektiv blir det mer förståeligt när saker inträffar som inte borde tillåtas ske, men som likväl sker och dessutom med fullt stöd av lagen. Det är helt enkelt bara en av många politiskt nonchalerade spikar i en nedåtgående högkulturs kista.

Allting har sin tid, och man kan välja att kämpa emot eller följa med i tidens växlingar. När en högkultur väl har nått sin topp så återstår det bara en riktning – nedåt.

Kanske kan man ändå glädjas åt att man har varit med under den gynnsamma period då den nådde sin topp?