Valparadoxen

Nästan alla säger sig ha röstat på det minst dåliga alternativet av de politiska partierna i årets val – precis som i det förra valet. Många taktikröstar också på det parti som är mest mot det parti som man helst vill bli av med helt och hållet. Ja det fanns väldigt många sådana partier att välja på i årets val.

Detta innebär att de allra flesta som röstar inte röstar för hela det partiprogram som partiet de röstat på har. Man kanske endast sympatiserar med ett fåtal av alla de ståndpunkter som partiet går till val på.

Det paradoxala är att när de flesta beskriver sina politiska motståndare så tycks de istället helt övertygade om att deras väljare inte bara stöder sitt partis valfrågor utan dessutom är anhängare till partiets politik in i minsta detalj – vilket då upplevs som skrämmande och fanatiskt.

Men faktum är att de flesta röstade på sitt parti TROTS många av ståndpunkterna i partiprogrammet!

Fundera ett ögonblick på vilka ståndpunkter som partiet du röstade på har som du själv absolut inte har, och därför inte vill bli anklagad för att ha. (För mig finns det massor av sådana ståndpunkter i varje riksdagsparti, och därför har jag inte heller kunnat rösta på något av dem under de senaste 20-30 åren.)

Att gå omkring och tro att de som röstat på ett politiskt parti är helhjärtade anhängare till hela det partiets politik är ju en total villfarelse som enbart skapar en obehaglig människosyn och en konstgjord polarisering som egentligen inte finns.

Inte ens de politiska partiernas egna representanter står alltid bakom hela partiets program – det är därför de med hjälp av grupptryck och hot om uteslutning pressas till att ändå rösta som partiet vill i alla frågor – den så kallade partipiskan.

Visst finns det fanatiska extremister inom varje parti – och det är just dessa som brukar lyftas fram av de politiska motståndarna som bevis och exempel på hur samtliga anhängare till det partiet är. Och självklart går vi på det gång på gång, så länge det bekräftar de fördomar som vi redan har.

När jag lyssnar på det ena blockets anhängare så hör jag en tydlig oro eller ilska över att det andra blocket strävar efter att förstöra allt det som är bra med Sverige. Båda blockens anhängare utmålar sig själva som de goda som har rätt, och de andra som de onda som har fel.

Båda blockens mest fanatiska anhängare tycks dessutom sätta en ära i att inte ens kommunicera med de andra eftersom de är onda och har fel.

På detta sätt – mina damer och herrar – kan man upprätthålla en formidabel skenbild av verkligheten istället för att upptäcka hur den verkligen ser ut.