Livsförsämring?

Vad är det för speciellt med en livsförsämring? Jo det är den som avgör om du vill ha en förändring eller inte. För så länge ditt liv inte försämras så är det lätt att fortsätta acceptera det som sker omkring dig.

Men vad som innebär en livsförsämring är inte särskilt lätt att förutsäga eftersom

1) det är en försämring av den sammanlagda subjektiva upplevelsen av livet för varje individ

2) individer kan ju vara väldigt olika.

Om din ekonomi till exempel blir bättre samtidigt som din hälsa blir sämre – eller vice versa – så kanske du tycker att det jämnar ut sig. En annan individ tycker att hälsan är betydligt viktigare än ekonomin medan en annan individ tycker tvärtom.

Det är just denna typ av individuella bedömningar som gör att även utvecklingen i ett samhälle bedöms så olika av olika individer. Vissa tycker att samhället går framåt och blir bättre samtidigt som andra tycker att det går bakåt och blir sämre.

Och det är inte förrän tillräckligt många individer tycker att deras liv blivit sämre som det kan ske en förändring av samhället inom det område som blivit sämre, för så länge ett annat område samtidigt har blivit bättre för tillräckligt många individer så upplevs inte en tillräckligt motiverande livsförsämring och förändringen uteblir därmed.

För att bättre förstå varför andra människor inte vill ha den förändring av samhället som du själv vill se kan du alltså räkna ut att de antingen 1) inte upplever en tillräcklig livsförsämring totalt sett, eller 2) inte bedömer en försämring inom ett visst område som särskilt viktig jämfört med en samtidig förbättring inom ett annat område.

Därför kan försämringen av ett samhälle behöva gå mycket långt innan någon verklig förändring sker. Och ibland kan det gå så långt att den förbättring som krävs innebär en oerhörd samtidig försämring av någonting helt annat.

Om till exempel det kriminella våldet i samhället går allt för långt innan någon åtgärd sätts in som förändrar detta inom ramarna för ett demokratiskt system så kan en totalitär polisstat till slut bli det enda som förmår åstadkomma den förändring som behövs.

Frågan blir då om och när tillräckligt många individer upplever en sådan livsförsämring att de faktiskt skulle föredra en totalitär polisstat framför ett demokratiskt samhälle som domineras helt av det kriminella våldet?

Du kan säkert komma på många fler exempel där den snabbaste lösningen på ett samhällsproblem skulle vara att införa en totalitär polisstat. Men än så länge utgör den typen av lösning ett mycket större problem än det ursprungliga problemet. Frågan är bara hur länge till?

Ett demokratiskt samhälle kan alltid tillfälligt agera som en totalitär polisstat genom att införa lokala, regionala eller nationella undantagstillstånd för att lösa ett problem. Kanske detta kommer att bli mer vanligt framöver?

Men i takt med att ett demokratiskt samhälle börjar lösa sina problem med totalitära metoder så underkänner man ju samtidigt det demokratiska systemet till förmån för en totalitärt system.

Och om skillnaden mellan en demokrati och en diktatur minskar på det sättet så finns snart ingen demokrati värd namnet kvar. Därför bör alla samhällsproblem istället lösas med en förstärkning av demokratin – dvs att medborgarna själva får bestämma genom folkomröstningar i allt fler viktiga samhällsfrågor.

Vad folket än kommer fram till på detta sätt vore betydligt mer demokratiskt än att våra folkvalda politiker tillfälligt skulle utropa sig till diktatorer genom att införa undantagstillstånd för att lösa samma problem.