Politik och Sinnesro

Rubriken indikerar ett samband som vid ett första påseende kan vara svårt att se. Än svårare kan det vara att se hur det ena kan vara en avgörande utgångspunkt för det andra. Jag tar här upp förhållandet mellan politik och sinnesro.

Mitt eget politiska engagemang är faktiskt en direkt följd av en upplevelse av sinnesro. Dessförinnan var mitt politiska intresse ganska ljummet och mitt engagemang relativt litet. Det berodde på att jag aldrig såg förverkligandet av en viss politik som en väg till sinnesro.

Många politiskt engagerade tycks istället ha en inställning till politik som närmast verkar existentiell till sin natur. Som att genomförandet av deras politik är det enda som kan ge dem sinnesro. Detta mål blir då en oerhört stark drivkraft för deras engagemang.

Det jag tycker mig se hos många i samhället idag är en förhoppning att en viss politik ska frälsa både världen och dem själva. De som har denna syn beter sig ofta som gamla tiders korsriddare i helig kamp mot de otrogna. Och i denna kamp står Gud fader själv – i detta fall deras politiske ledare – givetvis på deras sida.

Om man har en närmast religiös tro på en viss politik och dess ledare så blir ens politiska engagemang om inte på liv och död så åtminstone helt avgörande för ens möjlighet att uppnå sinnesro. Detta ser jag som en av många förklaringar till det höga tonläget och den starka polariseringen mellan politiska grupperingar med ett stort inslag av sådana anhängare.

Själv valde jag istället en rent existentiell väg till sinnesro som inte är det minsta beroende av vilken politik som förs i det samhälle jag lever i. Därför har jag en helt annan utgångspunkt för mitt politiska engagemang och står för en helt annan politik än den som drivs av en politisk jakt efter sinnesro.

Den politik jag förordar inkluderar alla människors åsikter utan undantag och står därför inte i motsatsförhållande till någon annan politik. Jag är inte beroende av att min politik genomförs för att få sinnesro, och kan därför propagera för den utan att dess framgång eller motgång påverkar mig – förutom i form av värdefulla lärdomar om såväl politikens villkor som min egen förmåga att nå ut och göra mig förstådd.

Mitt politiska budskap tycks också huvudsakligen uppskattas och förstås av människor som har en liknande rofylld utgångspunkt för sitt politiska engagemang, och inte alls lika mycket av de politiska korsriddare som redan har sina respektive frälsare och frälsande politik att kämpa för.

Så jag vill avsluta med att fråga om även ditt politiska engagemang utgår från sinnesro eller om du istället utgår från att ditt politiska engagemang i bästa fall ska leda till sinnesro? Eller kanske varken det ena eller det andra?