När jag blev ödmjuk…

Jag har liksom de allra flesta haft för vana att projicera mig själv på andra och därefter döma dem.

Länge hade jag därför uppfattningen att andra inte gjorde nåt vettigt med sina liv när de bara åt, sov, jobbade och tittade på teve år efter år – bara för att jag själv inte skulle stå ut med ett sådant liv!

Att förverkliga sin fulla potential och dela sina gåvor med världen har varit min ledstjärna sedan tidigaste tonåren, och jag har därför länge ansett att detta även är vad varje annan människa borde ägna sig åt.

Ända tills jag en dag fick höra en mycket vis man besvara frågan varför alla vi människor är här på jorden.

Svaret han gav var att vi är här av många olika skäl. Några har saker att uträtta som kan påverka en hel värld, andra ska uträtta ett inre eller yttre arbete av mer lokalt eller individuellt slag.

Men, sade han, det stora flertalet är här för att för första gången få uppleva en helt otraumatisk och fridfull död på sin ålders höst – för att på så sätt bli av med sin dödsångest. Och då spelar det mindre roll vilket liv de väljer att leva fram tills dess.

Detta svar vände helt upp och ner på min tidigare uppfattning om saken, men jag kunde ändå förstå poängen och logiken i hans svar när jag tänkte efter.

Om man utgår från det reinkarnationsperspektiv som den vise mannen som svarade utgick från, så har alla på jorden redan levt ett otal liv genom historien. Och det sätt som människor dog på längre tillbaka i tiden var ofta förenat med svåra plågor – svält, farsoter, sjukdom, förgiftning, olyckor, blodshämnd, dråp, mord, dödsstraff, krig, tortyr, vilda djur, etc.

Den dödsångest som många går och bär på blir ur detta perspektiv högst förståelig och rationell om det har sin grund i undermedvetna minnen av otaliga plågsamma dödsfall i tidigare liv. Och att få dö en så kallad naturlig död skulle då kunna ge en helt annan upplevelse av vad döden innebär.

Plötsligt kunde jag se med betydligt större ödmjukhet på människor med detta primära livsmål, och fick även full förståelse för deras ointresse för allt utom ett lugnt och behagligt liv!

Jag fann inte längre någon anledning att projicera mina personliga anledningar till att vara här på någon annan människa.

Men samtidigt kunde jag inte låta bli att undra varför jag själv inte ingick i den stora majoritet av människor som primärt är här för att dö en fridfull död.

Själv hade jag ju aldrig haft någon dödsångest och skulle hellre dö än att utsättas för stark fysisk smärta. För mig var döden en ständigt tillgänglig vän som kunde skydda mig mot alltför stor smärta. Så jag tillhörde uppenbarligen inte majoriteten av jordens befolkning. Hur hade jag blivit ett undantag?

De enda människor som genom historien har lyckats undkomma de många plågsamma sätt att dö som jag nyss räknat upp var de munkar och nunnor inom olika religioner som isolerade sig och levde ett avskilt och fridsamt klosterliv – långt ifrån den våldsamma världens vedermödor och faror.

Och det intressanta med detta är att ett antal så kallade klärvoajanta personer har sagt till mig under årens lopp att jag har levt många liv som just munk genom historien. De har till och med pekat ut några av de kloster jag har bott och arbetat i – främst i England.

Med detta perspektiv har alltså både jag och många med mig redan upplevt ett antal fridfulla dödar, och har därför helt andra anledningar till att vara här än den majoritet som inte har upplevt det.

Vilken av dessa kategorier du än tillhör så är det alltså ingen bra idé att att snegla på vad andra gör med sina liv för att få klarhet kring vad du själv bör göra med ditt. Och att döma andra för att de lever till synes ointressanta eller märkliga liv är naturligtvis både oförståndigt och dumt.

Och oavsett om du tycker att det jag har beskrivit ovan är relevant eller rena tokerierna så har det i alla fall gjort mig mer respektfull inför hur andra lever sina liv och fått mig att sluta projicera min egen livsväg på andra. Det är gott nog för mig!