När allting får sin förklaring

Många av mina vänner uttrycker en förbryllad olustkänsla över att samhällsklimatet i vårt välutvecklade land rimligtvis borde bli allt bättre i takt med att samhället utvecklas, men samtidigt inte alls upplevs på det sättet.

Man söker förklaringar i allt från politiska ideologier till egna högst personliga tillkortakommanden. ”Det är nåt som inte stämmer” – ”det borde inte behöva vara så här” – är den gnagande känslan som utmanar den enkelspåriga tillväxtlogiken i vårt västerländska välfärdssamhälle.

Men tänk om förklaringen är så enkel att vi inte ens ser den!

Tänk om förklaringen är att hela det västerländska samhällssystemet redan har kulminerat och är nu långsamt på väg mot sitt fall – precis som det Romerska riket och alla andra högkulturer under historiens gång.

Vi fick vara med på den allra sista biten av en 500-årig uppgång till den högsta toppen, och nu får vi även vara med om början på en kanske lika lång nedgång innan det slutliga fallet. Precis som de romerska medborgare som var med under motsvarande period (500 f.kr. – 500 e.kr.).

Med detta perspektiv får det mesta av de obehag och försämringar vi förvånas över sin förklaring, och vi kanske därmed kan leva vidare med fokus på vad som är på väg att födas istället för det som ska gå i graven?