Aktivismens dilemma

När man ser en negativ utveckling i samhället före alla andra så vill man kanske informera andra människor om de iakttagelser man gjort, för att kunna åtgärda den negativa utvecklingen innan den blir alltför svår att stoppa.

Klassiska exempel på sådan negativ utveckling är miljöförstöring, bostadsbrist, centralisering, privatisering, monopolisering, missbruk, utanförskap, kriminalitet och väldigt mycket annat.

Otaliga är de aktivister som under åren på olika sätt har skrikit sig hesa över någon av dessa frågor – dessutom ofta helt förgäves om de varit väldigt tidigt ute. Många av dem har bara kunnat konstatera att ingen lyssnar – eller ingen bryr sig trots att de lyssnar – eller ingen agerar trots att de bryr sig.

Den negativa utvecklingen har helt enkelt inte varit tillräckligt negativ för att andra ska uppfatta den på samma sätt som man själv uppfattar den. Aktivisten är för tidigt ute för att få något gensvar och blir inte tagen på allvar – kanske till och med blir hånad.

När den negativa utvecklingen har fortsatt under några år – i vissa fall årtionden – så har allt fler börjat lägga märke till den och aktivisten får nu ett gensvar som är tillräckligt för att skapa en organisation för att sprida informationen. Ibland en tydligt politisk och ibland en helt opolitisk organisation.

I detta skede organiserar sig även det motstånd som finns mot aktivisterna genom att på olika sätt aktivt motarbeta dem och deras budskap. Om aktivisten trodde att det skulle räcka med att många ser den negativa utvecklingen för att den ska åtgärdas så trodde den alltså fel.

Först när den negativa utvecklingen har fortsatt ytterligare en tid och gått så långt att den påverkar en majoritet av folket kan man räkna med att vissa åtgärder börjar sättas in – trots att det fortfarande finns ett starkt motstånd mot dessa åtgärder hos den återstående minoriteten av folket.

Det är inte förrän det har gått så långt att hela folket har drabbats av den negativa utveckllingen som verkligt kraftfulla åtgärder sätts in – och då krävs det verkligen hundratals gånger mer resurskrävande åtgärder än om tillräckliga åtgärder hade satts in från första början!

Så tillbaka till den första aktivisten – borde den ha väntat tills fler såg den negativa utvecklingen? Eller ända tills en majoritet hade påverkats? Eller tills hela folket hade drabbats?

De flesta blir motiverade aktivister först när en majoritet av folket har påverkats eftersom det är först då som man kan uppnå ett konkret resultat. Innan dess är det bara de mest utopiska aktivisterna som orkar kämpa på i den motvind som då råder.

Man vill gärna tro att det är tack vare de tidiga aktivisterna som det till slut blir en majoritet som kan skapa konkreta åtgärder. Men tyvärr är det istället den ökande negativa utvecklingen som åstadkommer detta resultat – med eller utan aktivisterna.

Så vad gör man då som tidig aktivist? Ska man bara vänta tills det blivit riktigt illa?

Nejdå, bara man är medveten om ovanstående scenario så kan man göra det som känns rimligt i den situation man befinner sig i, oavsett vilket uttryck det tar sig – politiskt, konstnärligt, musikaliskt eller poetiskt. Och blotta vetskapen om att allt fler kommer att ansluta sig när det blir allt värre kan till och med kännas som en välbehövlig avlastning i ens tidiga aktivism.

Som tidig aktivist kan man ibland även vidta förebyggande åtgärder för egen del, så att man inte påverkas lika mycket av den negativa utvecklingen som alla de som ännu inte upptäckt den.

Något som kan vara bra att komma ihåg som tidig aktivist är dock att det troligen måste bli betydligt värre innan det kan blir bättre. Glömmer man detta så riskerar man att bli väldigt besviken emellanåt.