Alltid ett steg efter…

Det råder ingen tvekan om att Sverige kan möta och övervinna alla faror som hotar landet – fast inte just medan de pågår…

Först tillsätts en utredning och först därefter vidtas de adekvata åtgärder som långsiktigt ska övervinna det aktuella hotet.

Problemet är bara att vid den tidpunkten är hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller ersatts av ett ännu större hot.

Det nya större hotet bemöts då på samma sätt som det tidigare hotet, med en utredning som sedan följs av adekvata åtgärder mot det nya större hotet.

Problemet är bara att vid den tidpunkten är det nya större hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller ersatts av ett ännu större hot.

Det nya större hotet bemöts då… ja, du förstår nog vart denna onda cirkel till slut leder:

Sverige ligger hela tiden ett steg efter i bemötandet av de faror som hotar landet. Och medan detta steg långsamt tas så har de krafter som utgör dessa faror mer eller mindre fria händer att försämra landet på en rad olika sätt.

Hela systemet bygger sedan lång tid tillbaka på att samhället utvecklas positivt och att alla eventuella hot är tillfälliga störningar i en uppåtgående samhällsutveckling – vilket också länge varit fallet.

Men om samhället i likhet med det Romerska riket redan har kulminerat och är på väg mot sin nedgång  och fall så är detta sätt att bemöta hot och faror helt otillräckligt.

Lösningen är naturligtvis att förutse och förbygga de mest sannolika eskalerande framtida hoten, men det gör man inte.

Det vill säga, detta gör vanligtvis oppositionen till de som för tillfället har makten, och då väljer givetvis de som för tillfället har makten – just därför – att absolut inte tillmötesgå oppositionens förebyggande förslag till lösningar.

Att införa oppositionens förslag skulle nämligen få det att framstå som att oppositionen är bättre på att lösa landets problem än de själva.

Här offras alltså landets framtid för att de som för tillfället har makten inte ska riskera att förlora den till oppositionen. (Min gissning är att det var just detta politiska agerande som sakta men säkert ledde till det Romerska rikets nedgång och fall.)

Vi hör allt oftare politiskt käbbel om huruvida det är den nuvarande eller den föregående regeringen som orsakat de aktuella samhällsproblemen – eftersom de bedriver samma otillräckliga politik när de väl har fått makten.

Det som vanligtvis bryter en sådan nedgående spiral ur historiskt perspektiv är en radikal förändring av det rådande systemet.

När försämringen har pågått under en längre tid i ett sådant system – oavsett vilka som sitter vid makten – brukar folket bli alltmer benäget att stödja en diktator från vänster eller höger som vill komma till rätta med försämringarna genom att införa ett totalitärt system som inte behöver ta hänsyn till den långsamma demokratiska processen.

Finns det ingen annan lösning?

Det enda alternativet till denna utveckling mot diktatur eller fortsatt nedgång och fall är – som jag ser det – att utveckla ett alltmer direktdemokratiskt system med fullständig folklig beslutanderätt i de framtidsavgörande frågorna.

Ett exempel på ett sådant system är mitt förslag till Demokratiskt Folkstyre (www.demokratisktfolkstyre.se) och det finns idag även ett växande antal politiska partier som vill införa direktdemokrati i vårt land (www.direktdemokraterna.se), (www.äktademokrati.se), (www.folkstyret.se), (www.facebook.com/fragafolketforst).

Det långsiktiga vägval vi står inför är således valet mellan:

1) någon form av direktdemokratiskt folkstyre
2) diktatur
3) västvärldens fortsatta nedgång och fall

Jag har redan gjort mitt val – har du?