Centralmaktens dialektik

Om vi gör ett valfritt inhopp i historien så märker vi snart att vi befinner oss mitt i något skede av det som jag här kallar centralmaktens dialektik.

Det är en dialektik som pendlar mellan en närmast totalitär centralmakt och en närmast utopisk kollektiv individualism, och någonstans mellan dessa ytterligheter passerar man det som allmänt brukar benämnas socialliberalism eller socialdemokrati.

Jag vill påstå att all samhällsutveckling har denna underliggande dialektik som strömfåra och påverkas av den nästan som av en naturkraft. Låt mig därför beskriva utgångspunkten för mitt resonemang.

En sund samhällsutveckling går mot en allt större möjlighet för varje enskild individ att både förverkliga sina högst personliga ideal och att efter behov bli väl omhändertagen av det omgivande samhället. Det är graden av dessa båda utvecklingars närvaro eller frånvaro som jag anser driver det som jag kallar centralmaktens dialektik.

DIALEKTIKEN

Ett samhälle som har utvecklats så långt att centralmakten inte längre behöver vara stark för att samhället ska fungera blir samtidigt extremt sårbart för totalitära krafter.

En välorganiserad centralmakt har alltid kunnat ta makten i ett samhälle som styrs utan centralmakt. Detta har skett otaliga gånger under världshistoriens gång. En större centralmakt krossar en mindre. (Det är därför allianser bildas – för att om möjligt skapa en större centralmakt som tar över. Efter att en sådan allians har upplösts försöker de ingående centralmakterna sedan att krossa varandra.)

Men när en totalitär centralmakt i detta skede av dialektiken har tagit över och sedan styrt samhället under många generationer så börjar dialektiken istället att röra sig åt andra hållet.

Centralmakten låter då varje individ få en allt större frihet att utforma sitt liv och samtidigt bli allt bättre omhändertagen av det omgivande samhället. En sund och naturlig utveckling växer gradvis fram samtidigt som centralmaktens betydelse minskar allt mer. Denna utveckling har vi redan sett i olika diktaturer under historiens gång. Det är bara en tidsfråga.

Och efter tillräckligt lång tid är vi tillbaka i ett fritt samhälle utan toppstyrning igen, och den dialektiska pendeln är därmed redo att börja svänga tillbaka ännu en gång…

Jag ser alltså två motverkande samhällskrafter ovan. Den ena är en sund och naturlig strävan efter så mycket frihet som möjligt för sig själv och alla andra. Den andra är strävan efter så mycket makt som möjligt över andra. Konsekvensen av den ena kraften föder fram den andra kraften i en ofta sekellång dialektisk pendelrörelse.

Var befinner sig denna pendelrörelse i Sverige? Var befinner den sig Kina? Ryssland? USA? Övriga världen?

Kan vi för första gången i historien stoppa den dialektiska pendelrörelsen mot ökad centralmakt med hjälp av tekniska lösningar som inte funnits tidigare? Jag har faktiskt gott hopp om det, och kommer att beskriva hur det kan gå till i ett senare inlägg.

Tills dess får du gärna kommentera ovanstående utkast om centralmaktens dialektik med såväl kritik som kompletteringar.