Makt eller inte

I nästan all argumentation mellan två ståndpunkter så har det i dagens debattklimat utvecklats ett extremt fokus på att avgöra varje oenighet med verifierbara fakta av något slag. Saknas verifierbara fakta så tar man istället till prognoser – men behandlar dem som verifierbara fakta.

Detta har lett till en bedrövlig polarisering där båda sidor väljer fakta som stöder deras sak och avfärdar fakta som talar mot deras sak. Det går nämligen alltid att få fram sådana fakta, antingen genom att betala någon för att producera dem eller genom att tolka befintliga fakta på just det sätt som gynnar ens egen sak och missgynnar motpartens.

Istället för att avgöra en debatt på denna nästan oframkomliga nivå så vill jag lyfta den till att handla om vilken part som har makt och vilken part som är maktlös. En maktlös part måste ges friheten att ha fel i sak och ändå bli hörd, medan en part som har makt absolut inte får ges denna frihet eftersom det kan få oerhört negativa konsekvenser – just på grund av dess makt.

Den maktlösa parten är som regel den som står för en positiv utveckling av samhället genom att införa nya tankar, idéer och perspektiv som bryter mot de tankar, idéer och perspektiv som den makthavande parten har och därför inte vill överge. Den maktlösa har ett intresse att ge makt åt sig själv och andra maktlösa medan den som har makt istället har intresse att utöva och utöka sin makt.

När du därför ser en debatt eller en argumentation så kan du fokusera mer på vilken av parterna som är maktlös och vilken som har makt, och därefter bedöma vilken av dem som i och med detta har den större rätten att få sin sak uppmärksammad och hörd i egenskap av maktlös gentemot motparten.

Du kan sedan ge ditt stöd åt den maktlösa parten helt oavsett vilka sakargument som förs fram, eftersom det handlar om att utjämna en maktobalans snarare än att vinna en polariserande sak-argumentation.

Men hur ska man göra om det är två parter som båda har makt och ingen är maktlös?

Ja då ska man faktiskt inte ge den som har aningen mindre makt än den andre mer rätt att bli mer hörsammad, utan istället helt lämna detta maktperspektiv eftersom det inte går att applicera ovanstående resonemang på det.

Istället lyfter man sitt fokus på argumentationen ytterligare och iakttar vilken part som utgår från rädsla och vilken part som utgår från kärlek. Detta är ibland både uppenbart och lätt men ibland oerhört svårt eller helt omöjligt. Om båda parter utgår från rädsla är det kört, men om bara den ena parten gör det så räcker det för att ge den andra parten stöd – även om man inte lyckas identifiera någon uppenbar kärlek som utgångspunkt, för den finns överallt där rädsla inte finns!

Men vare sig det är möjligt eller inte att komma till ett avgörande om vilken part som bör få stöd eller inte genom att använda fokus på kärlek och rädsla, så kan detta perspektiv på debatten kasta nytt ljus på vad den egentligen handlar om på ett betydligt djupare – eller kanske högre – plan!

Och genom att betrakta argumentationen utifrån ett fokus på rädsla/kärlek-diktomin så har du åtminstone tagit dig upp ur det polariserande träsk som en debatt baserad på en mängd motsägelsefulla fakta utgör.