Tre sorters aktivister

I varje fråga tycks aktivister ansluta sig till något av tre alternativ. Det ena alternativet är att vara för, det andra är att vara emot och det tredje är att finna en lösning som alla kan acceptera.

Den första aktivisten känns igen på att denne har bestämt sig för sin inställning och är helt ointresserad av att ändra på den inställningen. Att behålla sin inställning är viktigare än att erkänna uppenbara bevis för att den inte är verklighetsbaserad.

Därför ser man aldrig denna aktivist diskutera den aktuella frågan utan istället försöker den komma med så många argument som möjligt som bekräftar den egna inställningen. Det finns inget intresse att sätta sig in i motpartens inställning i frågan eftersom denne ses enbart som en fiende som ska nedkämpas genom att få en så stor dos som möjligt av den “rätta” inställningen.

Den andra aktivisten är exakt likadan som den första aktivisten med den enda skillnaden att den har helt motsatta inställning. Om den första är för så är den andra emot. I övrigt beter de sig på exakt samma sätt.

När den första och den andra aktivisten möts så uppstår därför aldrig en diskussion utan enbart en argumentation för den egna inställningen. Vanligtvis bemöter de inte ens varandras argument eftersom detta skulle kräva att de lyssnar på varandras argument istället för att bara fortsätta ösa på med ännu fler argument för den egna inställningen.

Den tredje aktivisten skiljer sig fullständigt från de båda andra med inställningen att finna en gemensam lösning på den aktuella frågan. Här finns insikten om att en bestående lösning bara kan uppnås om alla parter är med på den och att detta kan bara ske genom konstruktiv diskussion.

(De två andra aktivisterna kan dock uppnå samma sak genom att döda eller fängsla alla som inte håller med dem om de lyckas få makten. Detta skedde också i stor utsträckning i både Nazityskland, fascistiska Italien, Maos kommunistkina och i socialistiska Sovjetunionen. Därför ser man ofta denna typ av aktivister just bland nutidens nazister, fascister, kommunister och socialister – även om de naturligtvis förekommer som anhängare till flera andra ideologier och uppfattningar också.)

DEBATT ELLER DISKUSSION?

Att diskutera en fråga innebär att undersöka förutsättningarna för en gemensam lösning – ett gemensamt svar på frågan. Detta är det typiska tillvägagångssättet för den tredje typen av aktivist.

Att debattera en fråga innebär istället att genom konfrontation framföra så många argument som möjligt för sin egen lösning på det sätt som de första två typerna av aktivister beskrivits göra ovan.

En konstruktiv diskussion kan ta tid och behöver vara väldigt nyanserad för att bli framgångsrik, medan en debatt kan vara nästan hur kort som helst och ibland enbart bestå av onyanserade slagord och förolämpande tillmälen.

Den tredje typen av aktivist får därför dessvärre inte alls samma utrymme i media och verkar därmed inte heller särskilt vanlig, medan de andra två helt dominerar i medieutbudet. Den tredje typen är trots detta i överväldigande majoritet – det är den som allmänt kallas för den tysta majoriteten eftersom den nästan inte alls hörs i mediesammanhang.

Jag hoppas och tror att alltfler tröttnar på de två första typerna av aktivister och att framtiden tillhör den tredje typen av aktivister så att dessa får det stora proportionella utrymme i media som de förtjänar. Då kan de säkert även få ombord de två andra typerna av aktivister genom att inkludera dem i alla konstruktiva lösningar.