Är du trädgårdsnazist?

Jag går runt i min trädgård med en elektrisk grästrimmer och ansar den vildvuxna bakgården. Har bestämt mig för att skapa några tydliga gångar bland slyet och låta resten växa precis som det behagar.

Gångarna ska få det hela att se välskött ut genom sina tydliga linjer som skär rakt igenom vegetationen.

Men jag gör omedelbart ett undantag för ett överraskande smultronparti som har brett ut sig där inget har växt tidigare. Istället hjälper jag smultronen på traven genom att trimma ner konkurrerande tistlar och långa grässtrån som har armbågat sig fram bland de späda små bären.

När jag sedan trimmar vidare och försöker bestämma mig för hur breda gångarna ska vara så slår det mig att jag går omkring och avgör liv eller död för olika växtsorter. Vissa arter får leva medan andra som jag tycker sämre om blir avrättade som om de inte hade något existensberättigande alls.

Känner mig plötsligt som en nazist som försöker hålla trädgården ren från mindervärdiga raser!

Det vore faktiskt lättare att vara en okänslig teknokrat som röjer raka tydliga gångstigar utan minsta tankar kring vilka arter som råkar stryka med under den geometriska framfarten.

Det var förstås det tidigare räddandet av smultronen som gjorde att jag tillfälligt kände mig som deras Raul Wallenberg eller Oskar Schindler och hamnade i en känslomässig hjälteroll.

Därefter kände jag mig snarare som en sadistisk lägervakt som nyckfullt gick omkring och bestämde vilka växter som skulle leva eller dö beroende på om de uppfyllde de artbiologiska fördomar som jag indoktrinerats med av författaren till den ökända boken “Mein Trädgård”.

Det där sista var kanske en överdrift. Men kan det vara så att vi är så vana vid att betrakta både växters och djurs inbördes över- och underlägsenhet att vi automatiskt gör samma sak med människor av bara farten?

Kanske är det svårare än vi tror att ge alla människor lika värde när vi har lärt oss att göra precis raka motsatsen med såväl växter som djur.