Konsensusfällan

Är konsensusbeslut verkligen de bästa besluten? Har vi förblindats av fördelarna med konsensus till den grad att vi inte kan eller vill se några nackdelar? Att alla är helt överens borde ju vara det bästa för alla gemensamma beslut, men är det verkligen så när man tittar närmare på detta?

Om alla är överens om ett galet beslut så finns det ju då ingen som kan varna för de negativa konsekvenserna av konsensusbeslutet. Och även om beslutet är fullständigt genialiskt så är det ju enbart en fördel om åtminstone någon har en kritisk syn på beslutet och dess eventuella negativa konsekvenser. Samtidigt är ju nackdelen med detta att en sådan person uppfattas som ett hinder, en negativ energi, eller en motarbetande kraft – både av alla de andra och sig själv.

Frågan blir då om man kan inkludera en sådan person i beslutet genom att istället uppfatta en avvikande person som en fördel, en balanserande energi, och en kompletterande kraft, samt att även personen själv uppfattar sig så. För om båda parter ser denna viktiga funktion såväl i som efter ett beslut så sker en ömsesidigt främjande avpolarisering.

I samband med varje konsensusbeslut där alla redan är överens skulle man till och med kunna utse en eller flera personer som frivilligt tar på sig just en sådan avvikande roll i beslutet, bara för att säkra denna fördelaktiga balanserande energi och kompletterande kraft. Historiskt sett så har hovnarrar ibland fått en sådan roll, och att spela “djävulens advokat” är ett välkänt uttryck med liknande innebörd.

Kanske bör vi därför uppskatta om ett beslut tas utan att fullständig konsensus uppnåtts, och istället vara mer bekymrade över varje konsensusbeslut som tas utan någon avvikande uppfattning?