Individuell samverkan i grupp

Mänskligheten står idag inför ett nytt utvecklingssteg: Individuell samverkan i grupp. Vad är det för nytt med det, och hur ser i så fall det gamla ut kan man då fråga sig.

Det gamla – om vi går riktigt långt tillbaka – är stenålderssamhället med flockar av människor som enbart klarar sig tack vare att de är flockmedlemmar. Människan är ett flockdjur brukar man ju säga.

I detta utvecklingssteg var flocken viktigare än individen, och individens uppgift var att bidra till att upprätthålla flocken och därmed göra den starkare. Din identitet som individ var den flock du tillhörde. Denna flock samarbetade för sin egen överlevnad i konkurrens och ibland i strid med andra flockar inom samma geografiska område.

EN LÅNGVARIG HISTORIA

Flocken utökades sedan numerärt genom historien, eftersom den största fungerande flocken visade sig även vara den starkaste och därmed konkurrenskraftigaste och mest dominerande. Nyckelordet här är just att flocken fungerar, för blir flocken så stor att den inte fungerar så förlorar den helt sin fördel.

Därför byggdes de starkaste flockarna på blodsband, dvs först familjer sedan släkter och därefter hela folkslag. I samband med detta uppstod också en mängd gemensamma konventioner, förmågor och uppfattningar inom varje flock, allt det som vi idag kallar kultur. I kulturen ingår t ex seder, religion och estetiska uttryck.

Kombinationen blodsband/kultur har sedan levt vidare som avgörande för flocktillhörigheten genom historien ända in i våra dagar. Människans historia är ju en enda lång uppräkning av stridande klaner som med tiden slår sig ihop till allt större flockar för att bli ännu starkare i konkurrensen med ännu större flockar.

Eftersom blodsbandet var viktigare än den gemensamma kulturen som sammanhållande faktor så löste man enkelt en sammanslagning av två olika klaner på flockledarnivå genom äktenskap/parbildning med gemensam avkomma som förenade de båda klanerna till en enda. En tradition som stått sig från stenåldern ända fram till våra nutida kungahus.

FLOCKEN SPLITTRAS

Idag lever vi inte längre i flocksamhällen. Inte ens den närmaste familjen har längre någon avgörande betydelse för vår överlevnad, utan ersattes successivt av välfärdssamhället under 1900-talet.

Det som ledde till detta var framför allt industrialismen, som för första gången i människans historia drog till sig massorna utan att det var flocken som lockade.

Tidigare hade all mobilisering av folket byggt på någon form av flocklojalitet. Det var Nationen, Etniciteten, Flockledaren och Religionen som var de största flockmobiliserande faktorerna under tusentals år.

Nu erbjöd industrialismen istället en helt individuell överlevnad och försörjning som fick folket att lämna landsbygdens flocksamhällen för städernas individsamhällen. Denna utveckling har sedan fortsatt fram till våra dagar – på gott och ont.

En av fördelarna har varit att människan under denna tid har börjat se sig som en fristående och fri individ istället för att enbart ha en viss gruppidentitet – familjen, släkten, födelseorten, regionen, nationen, etniciteten, religionen etc.

En nackdel har varit den alltmer förlorade kontakten med den tidigare flocken. Detta behov har då kompenserats med nykonstruerade flockar i städerna som inte längre bygger på de tidigare gruppidentiteterna. Det blev istället idrottslag, nöjespalats, fackföreningar och folkrörelser av alla möjliga slag som fick ta över denna funktion, och även vissa av industrialismens många storföretag lyckades skapa upplevelsen av flocktillhörighet bland sina många anställda när de upptäckte deras stora behov av detta.

NUTIDENS UTMANING

Mänskligheten har fram till idag både fått smaka på sin urgamla identitet som gruppmedlem och den moderna identiteten som fristående individ. Nutidsmänniskan har därför en tendens att enbart se dessa två alternativ i sitt förhållningssätt till omvärlden: Endera är man en fullfjädrad individ och klarar sig därmed själv, eller så är man en fullfjädrad gruppmedlem och klarar sig därmed inte utan de andra.

Vissa människor väljer att vara enbart det ena eller enbart det andra, medan andra ständigt pendlar mellan bådadera beroende på situationen. Problemet är dock att det i båda fallen saknas ett tredje alternativ som förmår balansera dessa två förhållningssätt.

Detta leder till att det pågår en ständig kamp i samhället mellan de två förhållningssätten – inte minst politiskt. Båda anser att just deras variant är lösningen på alla samhällsproblem och att den andra varianten är orsaken till alla samhällsproblem. Båda två har här till hälften rätt – de är båda orsaken till alla samhällsproblem, men ingen av dem är lösningen.

Lösningen ligger istället i ett tredje alternativ som förmår balansera dessa två förhållningssätt: Individuell samverkan i grupp!

Här är gruppmedlemmarna självständiga individer som inte har gruppen som identitet men som samtidigt utgör själva gruppen och samverkar i den för att uppnå gemensamma och individuella mål.

Det vore enkelt att likna detta vid ett nätverk jämfört med en traditionell förening, men detta vore missvisande för även i ett nätverk kan medlemmar ha gruppidentitet istället för individuell identitet. Det är alltså inte gruppformen utan gruppmedlemmarnas förhållningssätt som är avgörande.

Individuell samverkan i grupp kräver individuell samverkansförmåga! Har du det? Saknar du kanske antingen samverkansförmåga eller individuell identitet i en grupp? Den som enbart har den ena av dessa två saknar den andra utan att kanske ens vara medveten om det.

Förmågan till individuell samverkan i grupp kan man öva upp, men det förutsätter att man först lämnar den gamla synen på grupp och individ som de enda två alternativen. Vill man inte göra det så får man stå kvar på detta utvecklingssteg istället för att ta nästa steg.

KONKRETA EXEMPEL

Många aktiva folkrörelser under 1900-talet började just som individer i gruppsamverkan men övergick snabbt till klassiska flockar där individen är helt underordnad gruppen. Det verkliga genombrottet för individuell samverkan i grupp tycks ha kommit i och med punkrörelsen, vars individualism aldrig underordnades gruppen (även om en och annan punkare kanske önskade det för sin egen del).

Punken var inte alls välorganiserad och politiskt tydlig som t ex proggrörelsen. Punken bestod av varje punkares individuella uttryck, i stark kontrast till både proggen och det övriga samhället. För den utomstående var det lätt att tro att punkrörelsen bara var ännu en flock som anhängarna anpassade sig till, men inom rörelsen var det individerna och inte gruppen som utgjorde punken.

Det var detta som gjorde punkrörelsen så svårtolkad och svårkontrollerad för alla som höll fast vid det gamla synsättet på grupper och gruppmedlemmar. Men många försökte trots detta att både definiera och styra denna helt nya form av folkrörelse – med varierande framgång. Punkarna gick ju inte alls att hantera på det gamla vanliga sättet!

Idag, snart femtio år senare, kan vi ta lärdom och använda oss av deras banbrytande individuella samverkan i grupp. Den fungerar på samma sätt i de allra minsta sammanslutningar som i de allra största och mest omvälvande folkrörelser.

Avgörande är, som tidigare nämnts, varje persons individuella samverkansförmåga i grupp, dvs att varken falla tillbaka i den extrema individualismens oförmåga att samarbeta eller den extrema flockmedlemmens oförmåga att agera som en fri individ i gruppen.

Jag kommer att skriva mer om detta, men inväntar och välkomnar till att börja med alla synpunkter på denna introduktion till individuell samverkan i grupp.