Har vi haft det bra länge nog?

Under ett hundratal år har Sverige byggts upp från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste i världen. Vi har fått det bättre och bättre. Att vi varit kloka nog att ha fred i vårt land under två världskrig har ju varit till stor hjälp för att uppnå detta. Bygget av välfärd för alla blev mer eller mindre klart under den senare delen av 1900-talet.

Vad har vi då gjort med all denna välfärd?

Har vi följt den socialdemokratiske finansministern (1936-49) Ernst Wigfors’ kloka ord: “Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Nej, det har vi verkligen inte gjort. Vi har istället fortsatt att öka den materiella välfärden till nivåer som ligger långt över den dåvarande överklassens excesser. Vi har sett till att få det väldigt bra.

Men något har hänt med samhällsbygget under senare år. Den offentliga välfärden hänger inte längre med i samhällsutvecklingen och allt fler har garderat sig med privata försäkringar av olika slag. Det förbereds med brett politiskt stöd ett medlemskap i Nato som skulle medföra att fördelarna med att stå utanför ytterligare ett krig byts ut mot nackdelarna att bli ett slagfält. De barn som växt upp med världens högsta materiella standard får allt sämre skolresultat. Den som inte skaffar sig en högre utbildning hamnar ofta helt utanför arbetsmarknaden.

Samtidigt har de länder som vi kallade u-länder på 50-talet fått en välfärd som liknar vår egen på den tiden. Deras barngenerationer är tacksamma över att alls få gå i skolan och överträffar oss redan i många av skolresultaten. De fortsätter sedan entusiastiskt till allt högre utbildningar. Dessa länder har sedan länge tagit över nästan alla våra gamla låglönejobb och är nu på god väg att ta över våra höglönejobb också.

Är det då inte mer än rättvist att dessa länder ska få erfara det goda liv vi redan vant oss vid sedan flera decennier tillbaka? Vi tycks ju inte länge till kunna konkurrera med dem, trots – eller på grund av – våran höga standard?

Har vi kanske haft det bra länge nog?

Ska vi kanske börja vänja oss vid och acceptera dekadensen inom viktiga områden i samhället, och istället glädjas åt att det finns andra länder som fortfarande inte har kommit in i den fasen, utan frimodigt bygger vidare på ett samhälle som fortfarande mår bättre av en högre materiell standard?

Precis som många dynastier före oss har haft sin uppgång och fall kanske vi ska vara tacksamma över att ha fått vara med under höjdpunkten på en era som började innan vi föddes och som trots allt kommer att ta åtskilliga generationer att rasera helt.

Vi lever i ett samhälle där folket inte längre mår bättre av att få en ännu högre materiell standard. Där den höga standarden istället leder till dekadens hos befolkningen.

Har vi kanske haft det bra länge nog?