Den nödvändiga krisen

Man skulle kunna tro att det nuvarande ekonomiska systemet och bankernas sätt att fungera skulle kunna förändras om bara tillräckligt många människor blev medvetna om hur det ligger till. Tyvärr är det inte så.

Vi är alla – såväl fattiga som rika – alltför insyltade i detta system för att vilja vidta de åtgärder och ta de konsekvenser som skulle krävas. Endast de som är redo att initialt ta en personlig ekonomisk förlust för att få ett långsiktigt hållbart och rättvist fungerande system kan anses vara positiva till en sådan systemförändring. Och det är ytterst få som är.

Därför är det nödvändigt med en kris.

Efter en ekonomisk kris har de initiala konsekvenserna av en förändring redan skett, och det motstånd mot förändring som berodde på rädslan för personlig ekonomisk förlust utgör inte längre något hinder. De flesta har i och med krisen allt att vinna på ett nytt ekonomiskt system.

Först då kan medvetenheten om det befintliga systemets uselhet omsättas i stöd för ett nytt ekonomiskt system. Hur stort detta stöd blir beror på hur omfattande krisen är. Ju djupare kris desto större stöd för en förändring.

Det vore önskvärt att det fanns ett tydligt politiskt alternativ för alla som då vill se denna förändring omsättas i praktiken, men eftersom samtliga riksdagspartier har exakt samma ekonomiska system som grund för sin politik – och endast vill fördela ekonomin på marginellt olika sätt – så kan vi inte räkna med att förändringen ska komma från något av dessa.

Om det redan nu fanns ett politiskt parti som hade ett helt nytt ekonomiskt system som grund och kan påvisa att det systemet inte har de brister som det nuvarande systemet har, skulle detta parti kunna dra till sig de politiker som delar denna grundsyn och därmed kunna stå redo när krisen blir ett faktum.

Jag är förvånad över att ett sådant parti inte har gjort sig synligt och profilerat sig med just ett nytt ekonomiskt system. Det parti som gör det kommer sannolikt att få väldigt många röster efter nästa ekonomiska kris.