Gaskransvridarna

Det finns folk som gör sina röster hörda i massmedia och sociala media som ger mig en stark olustkänsla som jag känner igen från berättelser om koncentrationsläger under andra världskriget.

Det är de människor som jag kallar gaskransvridare, eftersom jag får en känsla av att de inte skulle tveka en sekund att vrida på gaskranen till gaskammaren om deras politiska ideologi bara hade makten.

Det som kännetecknar dessa människor är att de tycks ha övertygelsen att vissa människor måste stoppas, tystas, förintas, för samhällets bästa. De är inte intresserade av dialog, inte av att ta del av andra synpunkter än sina egna, och de kan därför inte vara vän med någon som inte har samma politiska uppfattning.

De står till höger och de står till vänster. De har mer gemensamt med sina politiska antagonister än de har med vanligt folk, men är samtidigt helt blinda för detta faktum.

Det gemensamma är föraktet mot alla som upplevs som ideologiska motståndare. Den nedlåtande tonen mot dessa.

Jag undviker normalt att använda ordet hat, men här kan det faktiskt vara på sin plats. Just dessa människor är nämligen väldigt snabba att anklaga andra för att hata, för att slippa känna sitt eget oresonliga hat – trots att detta tycks vara grunden för hela deras politiska engagemang.

De utgör precis som fotbollshuliganerna en ytterst liten del av den stora massan, men märks desto mer när de tillåts härja fritt, eftersom de då får en överdrivet stor uppmärksamhet.

Jag vill med detta inlägg börja punktmarkera de debattörer som ställer sig alltför nära gaskranarna. Inte för att hänga ut dem, utan för att få dem att börja föra en dialog med sina meningsmotståndare istället för att försöka förinta dem.