Krigets tjusning

Jag noterar förvånat hur många det är som med förtjusning deltar i olika samhällsaktiviteter som alla har det gemensamt att de är olika uttryck för krigets förföriska lockelser.

Det är till exempel det euforiska glädjerus vi känner när ett lag vinner över ett annat lag i någon sport eller politiskt val – förutsatt att vi har engagerat oss i det vinnande laget.

Det är samma rus när vi övervinner någon fiende i ett animerat datorspel genom att med hjälp av alla destruktiva krafter vi besitter lyckas ta livet av dem som står i vägen för oss. Eller när vi ser en actionfilm där vår hjälte gör samma sak.

Att krossa sin fiende kan vara tillräckligt lockande i sig, men att göra det tillsammans med andra kan mångdubbla känslan av tillfredsställelse. Därför är det så mycket populärare med större grupper som möts i en kamp – och allra helst i en kamp där den ena gruppen blir helt utslagen av den andra.

För att som grupp klara av de utmaningar som krävs när man går ut i krig – att utan tvekan döda alla som betraktas som fiender, att inte backa när du själv riskerar att bli dödad och att offra dig själv för gruppens överlevnad när så krävs – behöver man bygga upp en oerhörd känsla av gemenskap, mod och tillhörighet med gruppen.

Detta kan göras på flera olika sätt, som alla baseras på en euforisk form av hjärntvätt och tillfällig galenskap. Idag sker den vanligtvis med hjälp av moderna media i form av indoktrinering och masspsykos.

Förr kunde den byggas upp med hjälp av kraftfulla krigsdanser, som till exempel de australiska maoriernas enormt suggestiva och taktfasta skanderande, väsande och stampande för att hetsa fram en gemensam känsla av oövervinnerlighet och mod innan man drar ut i krig för att slakta fienden utan nåd.

Det finns ett populärt videoklipp från en uppvisning av denna krigsdans, som väcker oerhört stor beundran även bland människor som annars säger sig avsky våld. Detta visar bara hur oemotståndligt lockande en krigsförberedelse kan vara att ta del av, och kan förklara en del av nazisternas obegripliga framgångar på 30-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=HdhrUKRdKM8

Jag tror att videoklippet påminner oss om vår längtan efter en känsla av enhet, kraft och samhörighet som vi kanske inte lyckas uppnå på något annat sätt än genom krig – såvida vi inte har valt en andlig väg för att uppnå samma sak.

Så länge krigets inledande fas lyckas tjusa oss som i videoklippet kommer vi fortsätta att ha krig. Så enkelt är det. Vi är inte bättre än så, hur gärna vi än vill tro det.

När krigshetsarna vill att vi ska dansa så dansar vi – en krigsdans som får oss att känna samhörighet, styrka och enhet i en gemensam masspsykos.