Min perspektivmetod

När jag framför någonting i muntlig eller skriftlig form så har detta vanligtvis föregåtts av en lång rad perspektivskiften, det vill säga att jag har betraktat saken ur så många perspektiv som möjligt för att få en så djup och bred förståelse för det jag lägger fram som möjligt.

Ofta räcker det med att jag gör detta utan direkt hjälp av andra. Men naturligtvis har jag alltid indirekt hjälp av andra, vars perspektiv jag redan tidigare har tagit del av under årens lopp i form av information av olika slag – böcker, samtal, redogörelser, rapporter, dokumentationer, etc.

(Att ovanstående ofta räcker märker jag genom att jag då inte tillförs några nya perspektiv genom ytterligare böcker, samtal, redogörelser, rapporter, dokumentationer, etc.)

Men ibland tycker jag mig sakna en mer fullständig bild av det jag vill ta upp, och då brukar jag samla en mindre grupp utvalda personer som liksom jag har ett intresse för det jag vill ta upp, men som förhoppningsvis har en annan utgångspunkt och därför helt andra perspektiv på detta gemensamma intresse.

Genom att i sådan en mindre grupp samtala med varandra får alla i gruppen ta del av perspektiv som de ibland redan känner till och ibland inte alls känner till. För mig personligen leder detta till att min förståelse antingen djupnar eller breddas, och i bästa fall bådadera.

Denna process skulle sedan kunna upprepas i ytterligare konstellationer av människor, men ofta räcker det med att bara tillföra ett litet antal personer med vilka man verkligen uttömmer det ämne som avhandlas. Det gäller dock här att alla får framföra precis allt de har att säga om det som avhandlas, annars kan man lätt gå miste om ett perspektiv som faktiskt fanns tillgängligt i gruppen.

En gynnsam bieffekt av detta är att jag själv efteråt ofta får ännu fler nya perspektiv genom att associera de nytillförda perspektiven med de perspektiv som jag redan känt till sedan länge. Två helt olika perspektiv kan på detta sätt tillföra mig ytterligare perspektiv som befinner sig någonstans mellan dessa två.

När jag inte längre tillförs några nya perspektiv enligt ovan så är jag redo att sammanfatta alltsammans i skriftlig form – främst för att inte glömma bort alla nya perspektiv som jag tillförts. Jag kan då även gå tillbaka till det jag skrivit om jag vill lägga fram det muntligen vid något senare tillfälle.

Motsatsen till hela ovanstående förfarande är att framföra något utifrån en ideologi man har, kanske en religiös eller politisk sådan. Då nöjer man sig med att enbart ha och framföra ett enda perspektiv på saken. För mig är detta något av det torftigaste man kan göra, och jag betraktar därför sådana ideologiska framställningar som fördummande snarare än upplysande – vilket kanske ger dig något att tänka på inför höstens riksdagsval.