Krigets moraliska dilemma

När det gäller strider av alla slag så är alltid anfallaren skurken och försvararen hjälten enligt den moral som allmänt råder vid strider. Men samtidigt råder den helt motsatta strategin när det gäller att vinna en strid: Anfall är bästa försvar!

Här uppstår en kognitiv dissonans som inte går av för hackor: Ska jag riskera att förlora striden genom att invänta motståndarens anfall eller ska jag anfalla och därmed bli den moraliske skurken?

Fördelen med att invänta anfall är att jag då har rätt att gå till motattack med alla medel – en rätt som anfallaren aldrig har och därför ofta tvekar att använda sig av. Man inleder inte ett anfall med allt man har om det visar sig räcka med betydligt mindre än så. Däremot brukar försvararen ofta använda allt den har för att försvara sig genom att gå till motattack.

För en skicklig militär strateg gäller det därför att förbereda att anfall så långt det bara går utan att anfalla, och istället invänta motståndarens anfall. Detta fungerar dock bara om man lyckas provocera motståndaren så mycket så att motståndaren till slut ser ett anfall som sin enda utväg. Därefter kan man fullständigt krossa denna motståndare medan man själv går till historien som hjälten.

(Som nattvandrare i Stockholms innerstad i början på 2000-talet har jag både sett och blivit utsatt för just denna typ av strategi av mindre gäng som försöker provocera fram ett utfall som ger dem rätt att “försvara sig” genom misshandel av den ensamme nattvandraren. Jag har dock aldrig låtit mig provoceras till något som kan uppfattas som ett sådant utfall, och därför kommit undan med blotta förskräckelsen.)

Denna strategi börjar dock bli mer och mer genomskådad världen över, men det finns ändå mer än tillräckligt många som inte alls inser att detta sker. Därför ser vi fortfarande alltför ofta denna strategi användas både mellan enskilda länder och så kallade försvarsallianser runt om i världen.

Massmedia får en allt större roll i detta moraliska dilemma, och vissa av dem går “all in” när det gäller försvararens rätt att krossa anfallaren medan andra har börjat ifrågasätta detta efter att ha genomskådat de strategiska provokationer som förekommer alltmer i det internationella maktspelet.

Att det överhuvudtaget finns ett moraliskt dilemma i samband med strider är dock något positivt för mänskligheten, med tanke på att det förr i tiden var den starkastes självklara rätt som gällde. Den som då vann en strid hade alltid även den moraliska rätten på sin sida. Annars hade den ju förlorat, enligt den tidens moral.

Så det finns ändå hopp för mänsklighetens utveckling, och nästa steg kanske blir att inte ens försöka provocera fram strid, utan istället göra och framförallt hålla överenskommelser som båda parter kan acceptera tills man eventuellt gör en ny sådan överenskommelse.

Om hundra år kanske tiden till och med är mogen för den politiska fråga som ingen nutida politiker ens vill höra talas om: Vilken samhällspolitik skulle du och din värsta politiska motståndare kunna enas om?

I svaret på den frågan ligger framtidens samhälle. Utan det svaret ligger ett samhälle som inte har någon framtid.