Politisk opportunism

Jag har noterat ett fenomen som verkar gälla så gott som alla politiker. Det är först när man har fått en politisk position som gör att man plötsligt har samhällets toppar som motparter som man inser hur värdefull en god kontakt med dessa är – inte bara medan man har sin politiska position utan i synnerhet efteråt.

Innan man har fått en sådan position drivs man ofta av idealism och ser med motvilja på alla motparter som man måste förhandla med för att kunna genomdriva sin politiska agenda. Man ser då med avsmak på politiker i höga positioner som frotterar sig med samhällets toppar inom industri, finans och media. Man känner dem visserligen inte alls, men tycker ändå att de verkar riktigt otrevliga.

Först senare förstår man vilken oerhörd betydelse dessa har, både för ens politiska och ens privata framtid. Dessutom har man ju som politiker vanligtvis ingen kvalificerad kompetens som på något annat sätt skulle kunna ge samma omedelbara tillgång till samhällets toppar.

När man har uppnått en sådan position så börjar man vanligtvis fjärma sig så kallat vanligt folk, och umgås istället huvudsakligen med olika inflytelserika beslutsfattare i höga samhällspositioner. Man inser att man i sin höga politiska position är accepterad som en av dem, och man accepterar dem själv snabbt som sina likar. Man tycker dessutom att de är riktigt trevliga.

Den politiska position man då har uppnått har blivit ett privat självändamål istället för den viktiga plattform man eftersträvat för att få igenom sin politiska agenda. Man är nu istället noga med att inte bedriva en politik som kan förstöra de nya värdefulla kontakterna med samhällets mest inflytelserika toppskikt.

Ovanstående beskrivning skulle säkert även kunna gälla på kommunal eller regional nivå, men den gäller framför allt på nationell nivå. Där får politikerna inte bara tillgång till samhällets mest inflytelserika toppar utan även en hel del internationella motsvarigheter. I synnerhet genom organisationer som FN, WHO, WEF, och Bilderberggruppen.

Om du har undrat över varför nästan alla landets rikspolitiker säger tack och amen till dessa och andra globala organisationers agendor så har du nu åtminstone fått en av förklaringarna: Därigenom säkrar de både sin politiska och privata framtid.